Nu är det en vecka sen vi kom till Sucre och vi håller som bäst på att smälta intrycken av allt vi har hunnit med under tiden. Vi har haft en veckas spanskastudier och varit på salsa, karaoke och studiebesök på en feministisk organisation. Dessutom har vi varit i världsarvsstaden Potosi där vi har besökt en gruva och ett museum.
Jag bor i östra Sucre hos en boliviansk familj och de är mysiga och lagar väldigt god vegetarisk mat. Det bor en till svensk kille hos familjen. Han är här för fjärde gången och gör praktik så det var en rolig överraskning.
Nu sitter jag på vårt favoritcafé Condor, hit går vi nästan varje dag. Vi skulle gärna testa ett annat café eftersom det är roligt att prova nya saker men det brukar ofta sluta med att vi hamnar på Condor.
Vi har bara en till vecka här i Sucre, sen ska vi åka till praktikplatserna och tillbaka till La Paz. Det ska bli mycket spännande, men jag kommer sakna Sucre, för det är verkligen en jättevacker stad. Det här veckan ska vi få en ny lärare vilket ska bli kul, roligt med variation så vi får lära oss genom olika metoder. Med den första spanskaläraren har vi pratat om abort, feminism, om att vara vegan och om politik och sociala förhållanden i Bolivia och det har varit väldigt intressant.
Nu är det dags att runda av för idag/börja dra sig hemåt. Vi ser med tillförsikt fram emot en ny vecka!

// Glada hälsingar Hilde

Solkräm, varma gator och smått brända axlar. Det är några av de saker som tillhör vardagen här i Sucre. Solen ligger ständigt på och värmer våra kroppar som fram till för en vecka sedan var vana vid allt annat än sommarsol. Denna stad har med andra ord skämt bort oss med otroligt vackert väder. I alla fall fram tills nyligen.

Igår morse på frukosten pratade vi om vädret med vår värdmamma. Hon berättade att det aldrig snöar i Sucre, men att det ibland haglar, och att haglet kan bli riktigt stort. Det kan till och med förstöra bilar, menade hon. Det hon berättade kändes just då väldigt avlägset. Jag tittade ut över den solbeklädda gården och påpekade att idag är det i alla fall fint väder.

På sena eftermiddagen, efter spansklektioner, lunch och några lediga timmar, möttes klassen upp på skolan för att förbereda frågor inför ett studiebesök vi skulle på samma kväll. Plötsligt kom ett åskoväder, och eftersom taket på skolan är genomskinligt märkte man av blixtarna extra tydligt. Sedan kom haglet. Det var ett öronbedövande dån. På grund av takets material var det hela lite som att sitta under ett stort plastlock som någon häller ett ton grus över. Dessutom haglade bitar stora som sockerbitar in genom öppna delar i taket. Flera av de studenter som befann sig på skolan pausade vad de höll på med för att gå upp till högsta våningen och beundra det som skedde utanför fönstret.

Efter att ha dragit oss tillbaka mer ostört (det gick inte att prata i det oljudet) och skrivit frågorna gick vi ut på gatan för att ta en taxi. Det var dock lättare sagt än gjort, förmodligen på grund av vädret och det faktum att det var fredagkväll. Inga lediga taxibilar fanns och vi började istället traska. Emellanåt såg vi bilar täckta med löv, högar med hagel på marken och träd som tappat halva sin grönska (det såg nästan ut som att de var i chock över väderförändringen). Sucre kändes plötsligt som en helt ny stad. Några av oss hade bara tofflor på fötterna och vi täckte oss febrilt med de klädesplagg vi hade. Som tur var hade vädret lugnat sig lite, så det gick bra att ta sig fram.

Vi visste inte riktigt var stället låg som vi skulle till, så vi irrade runt lite i staden, allmänt förvirrade, blöta och fascinerade. Elektriciteten på gatorna hade till stor del försvunnit och det var nästan helt mörkt, bortsett från lamporna i husen och de gröna och röda skenen från trafikljusen. Så småningom kom vi fram till en gata full med plogbilar. De hade samlat haglet på en och samma ställe i en svacka på gatan, vilket gjorde att det blev lite som en stor snödriva mitt i vägen. Kombinationen av mörker, plogbilar och något som snarare liknade nordisk vinter än sydamerikansk sommar utgjorde en väldigt absurd, men lustig, situation.

Så småningom hittade vi till slut El Mercado och Feministas Callejeras där vi skulle göra studiebesök, och kunde komma in och värma oss. Där fick vi lyssna på en kvinna som bland annat pratade om sin och organisationens syn på feminism och det bolivianska samhället. Vi blev kvar till ganska sent och gick sedan hem åt olika håll i den hagelbeströdda staden, trötta och fulla av intryck.

Ja, det här blev ett blogginlägg helt ägnat åt väder. Så kan det bli. Vi har det i alla fall väldigt bra här. I skrivande stund sitter jag och de andra i klassen i en buss på en slingrig väg kantad av vackra, sandfärgade berg, lustiga kaktusar och en och annan trött hund. Vi har varit i en stad som heter Potosi och bland annat besökt en gruva och ett museum. Mer om det kanske det blir en annan dag, vem vet.

Soliga hälsningar och hasta luego,
Johanna

I måndags gick vi upp till El Mirador för att fira Rebecca som fyllde år. Våra söt- och chokladsug (iaf mina och Rebeccas) hade nåt en gräns och våra magar blev glada när det fick se lite glass och pannkakor. El Mirador, som betyder ”utsiktsplats” levde verkligen upp till sitt namn och gav oss en vy över hela Sucre. Staden som är döpt efter frihetskämpen med samma namn och som har tydliga lillebrorskomplex. Sucre är en stad från kolonialtiden och var Bolivias första officiella huvudstad. Idag har regeringen sitt säte i La Paz, den staden är större och den internationella flygplatsen ligger där. Att Sucre inte gillar att vara en av två huvudstäder utan ser sig själv som den enda rättmätiga är tydligt. När en går runt i staden ser en kaféskyltar med namn som ”La Capital” (huvudstaden) och kartan vi orienterar oss heter ”Sucre- La Capital de Bolivia”, det verkar helt enkelt som att det är viktigt att hela tiden poängtera att Sucre är Bolivias huvudstad. 

Efter att ha beundrat utsikten gick några av oss vidare till Museo de Arte Indigena ASUR som visar konst från ursprungsfolken som lever i Bolivia. Vi fick se vackra, detaljerade, symboliska tyger, traditionella dräkter, flöjter som är en viktig del i flera av folkens kulturer, offergåvor och mycket mer. Tygerna och allt handarbete vi fick se var extremt imponerande och att studera dem på nära håll gjorde att jag fick ännu mer respekt för de som väver dem. Tiden och tanken som ligger bakom varje tyg  som inte är något andra likt är stor. För mig det kändes viktigt att få lära sig mer om ursprungsfolkens kulturer, folk som utgör 70 % av Bolivias befolkning. Frågor som vi tidigare bara har läst om fick nu en bild – en mycket vacker sådan.

/Ida från ett haglande, blixtrande och öronbedövande mullrande Sucre

Jag slår upp ögonen. Förvirring. Varför ser allting så annorlunda ut? Jag kommer ihåg att jag har drömt att jag är mig i mitt rum på Billströmska folkhögskolan, Tjörn, i Sverige. Sedan minns jag. Först efter några långa nästan surrealistiska sekunder inser jag vart jag befinner mig. Jag är ju faktiskt inte på Tjörn, jag är i Bolivia! I Sucre, på adressen Calle Junín 1167, i familjen Cansecos lilla rum. Mitt lilla rum. I rummet med den hårda och knarrande sängen (som skulle kunna väcka hela gården varje gång jag rör mig) och den stora konstiga kudden (som har små piggar som ibland sticker mig i nacken). I mitt lilla rum finns också ett hål mitt i golvet (som jag täckt över med en liten matta) och en stor burk-tv (som familjen täckt över med en liten spetsduk). I detta rum, där sänglampan är svagare än skenet av ett stearinljus och taklampan stark som solen mitt på dagen här i Sucre (FÖR stark), vaknar jag upp totalmente confusada. Men med den insikten sprider sig en värme i kroppen. Glädje. Jag är strax klarvaken. Som vanligt (rutiner har redan efter några få dagar här i Sucre börjat att ta form) är jag nära att trampa rakt genom mattan och golvet (cada vez, de verdad!). Efter att jag förbannat mig själv över detta misstag, som numera också är en vana , öppnar jag dörren ut till den vackert stenbelagda pation (gården). Fågelkvitter, klarblå himmel och frisk morgonluft.

Trots att klockan endast är halv sju är morgonruljangsen igång. Jag hör skrammel i köket och dottern till en av familjerna som bor på gården hänger upp tvätt. När jag korsar pation för att gå på toaletten dyker den stora ljusbruna hunden Cleo (döpt efter Cleopatra) upp runt hörnan. Så fort hon får syn på mig kommer hon springandes för att (även det ”som vanligt”) nafsa i min långa kofta. Jag får säga ”no, Cleo, no” minst tre gånger innan hon uppfattar min tillsägelse.

Pation tillhör tre hushåll som delar på det mesta och hjälps åt med allt från att tvätta Cleo till att tvätta kläder, laga mat och handla på marknaden. De är släkt och har haft många studenter från Europa boende hos sig genom åren, fick jag veta första dagen av min ”mamma” Nancy.

Förutom hunden Cloe lever Manuela också på gården. Manuela är väldigt lugn och ligger ofta på samma ställe och tar skydd från solen, oss och Cleo. Manuela är liten, långsam och tyst, precis som hon ska vara. Manuela är vår lilla (stora) gårdssköldpadda på 12 år.

Efter frukosten, som består av olika frukter, bröd och nescafe, går jag, Hanna, Johanna och Tuva (som också bor hos familjerna på Junín 1167) mot skolan på Sucres stenbelagda, trädprydda, trottoarer. Numera behöver vi inte längre karta för att hitta till skolan Academia Latinoamericana de Espanol, som ligger en kvart ifrån där vi bor. Det är dags för dagens lektioner i spanska. Från åtta till tolv går vi i skolan för att sedan lunka tillbaka i den stekheta solen för att äta lunch hos våra värdfamiljer.

Det är alltid soppa till förrätt, det är alltid ris OCH potatis till huvudrätt (med bröd vid sidan av) och det är alltid en liten skål med salsa picante (llajua) på matbordet. Mjölken är kondenserad, brunt socker är ”sockerfritt” eller ”bra socker” och ”lite starkt” är ”jättestarkt”. Att vi ska äta klockan ett betyder ungefär klockan två. Här råder ”hora boliviana” (den bolivianska klockan) och är en i tid får en räkna med att vänta ett tag.

Allting är annorlunda för mig, men egentligen är det jag som är annorlunda. Jag kommer på mig själv med vissa rutiner och vanor som inte alls passar in i hur en lever här. ”Vad märkligt jag beter mig” tänker jag ibland. Por que hagas eso? (varför gör du sådär?) kan jag bli frågad. Ja, vad ska jag svara, det vet jag knappt själv! Men en sak är säker. Jag älskar att vara här. Trots att allting är ”un poco raro” (lite konstigt) börjar jag komma in i ”manana manana”- tänket och livet på Calle Junín 1167.

Saludos

Nellie

Manuela eller ”Manuelita” är ute på äventyr. Hon är ungefär lika stor som en katt. 

Som sagt: alltid soppa till förrätt och salsan ”llajua”, som en frivilligt får ta för sig av, på bordet.

Framme! Något omtumlade men förväntansfulla, glada och välbehållna sitter vi nu på Café del mundo och avnjuter en härlig frukost.Vi kom fram till La Paz halv nio imorse (svensk tid) och har nu fått sova ut i några timmar. Vi känner alla av höjdskillnaden (en blir till och med andfådd av att äta, haha) men det hindrar oss inte! Ikväll ska vi se en grupp som spelar folkmusik från ursprungskulturerna Quechua och Aymara.
Mentalt befinner vi oss någonstans mellan Amsterdam och Lima, men vi är faktiskt här. I La Paz, Bolivia.

Saludos a todos!

Dur

Lite lost på Plaza de San Fransisco