Mujeres Fiestando

Hola hola!

I torsdags fick jag och Klara uppleva något speciellt. Vi fick vara med om en kväll som inte liknar sig vid något vi tidigare varit med om. Här i Bolivia firades ”la fiesta de conmadres” förra torsdagen och vi fick chansen att jobba i restaurangen hos Mujeres Creando under denna festligheternas kväll. 

Conmadres firas en gång per år för att fira vänskapen kvinnor emellan (torsdagen innan firas conpadres – då män emellan) och är en viktig tradition här i Bolivia.

Förberedelserna innebar att sätta upp ballonger och girlanger i alla dess färger längs väggar och tak i hela lokalen. Lokalen som några timmar senare skulle fyllas av dansade kvinnor i alla åldrar, från 9 till över 80 år. Fönsterna på huset  La casa virjen de los deseos skallrade av musikens och stämningens vibbar. Euforin bland gästerna gick att ta på. 

Det var en utmaning att kastas in i det, för oss, ologiska system som restaurangen har. Från beställning till betalning ingår många mycket märkliga och omständliga moment. Det krävdes att koncentrationen var på topp. Efter fem timmar var vi helt slut och orkade knappt stå på benen. Språket, systemet, valutan – allt nytt! Här handlar det verkligen om att anpassa sig efter vad som gäller, inte tänka på sitt eget sätt. Det var en utmaning för oss båda, men som vi klarade galant! Och det var så spännande och underbart att få uppleva denna fest. Att se alla dessa kvinnor ta sin rättmätiga plats och blomma ut! Att det inte var en man i sikte på hela kvällen – fantastiskt!

Nu befinner vi oss i den tropiska staden Coroico och vilar upp oss inför en ny vecka på Mujeres Creando. Här är det, till skillnad från i La Paz, 25 grader och sol. Vi njuter av värmen och grönskan, den fantastiska utsikten och av att kunna plocka citroner direkt från träden. 

Nos vemos!

Nellie

La fiesta de Conmadres!

På shoppingtur med Emi som har hand om inhandlingen av varor till restaurangen på Mujeres Creando. Hon vet precis var hon hittar de bästa potatisar, bananer m.m, trots att varje frukt och grönsak säljs på säkert hundra olika ställen. Jag är så imponerad av hennes effektiva sätt att utföra sina ärenden samtidigt som hon, med lugn och positiv inställning, hinner hälsa ordentligt på alla vänner och bekanta. Ingen stress eller otålighet! Ödmjukhet.

Upp och ner längs de många, långa, branta gatorna gick vi i timmar för att handla in allt inför veckan. 20 kg mat! I vanliga fall gör Emi detta på egen hand. Hon berättade att det vanligtvis tar betydligt längre tid och att det vi köpte var lite i jämförelse med hur mycket hon brukar handla. För att kunna köpa allt som behövs krävs det att Emi går i omgångar: fyller kassarna för att sedan lämna av dem hos en bekant och sedan börja om på nytt med att fylla kassarna. Denna gång hade hon fyra händer extra, mig och Klara, så vi behövde bara lämna av saker fyra gånger. Det var dock tillräckligt för att vi skulle bli utmattade.

Representation

I Bolivia tillhör cirka 70% av befolkningen något ursprungsfolk. Trots detta faktum har jag märkt att det framförallt är vita personer som får synas. Av vad jag har sett under min tid i landet så har alla nyhetsuppläsare på TV, i princip var enda människa på reklamskyltar och de allra flesta skyltdockorna varit vita – eller åtminstone mycket vitare än den genomsnittliga invånaren. Frisörsalongernas exempelfrisyrer visas ofta med blont hår här i El Alto men den enda blonda personen jag har sett i staden, förutom mig själv, under mina tre dygn här har varit Rebecca. På senare år har det blivit mer accepterad att bära ursprungsfolkens traditionella kläder, vilket många gör, men trots det har jag bara sett en reklam där en kvinna burit dessa kläder.
Den här situationen är inte unik för Bolivia utan jag reagerade även på det när jag förra året resta i Centralamerika. Problemet existerar fortfarande i Sverige med, det är framförallt vita personer som för synas och höras i media, reklam, politik och andra yrkessammanhang. Jag tror att det gör mycket med ens självbild och drömmar att aldrig eller sällan få se människor som det ut som en själv. Därför anser jag att det är viktigt att hela tiden jobba på att förbättra representationen, inte bara när det gäller hudfärg utan även kön, klass, religion, sexualitet, funktionalitet osv. Att vi alla tänker på vems historier, åsikter och kunskaper vi lyfter och sprider för att så många som möjligt ska få höras och synas.
/Ida

Hälsning från Yanapi

20170222195204

Nu har vi varit på vår praktikplats på Yanapi i 3 dagar. Yanapi är ett fritidscenter dit barn kommer antingen innan eller efter skolan, beroende på hur schemat är, för att få hjälp med läxor, få ett mål mat och leka. Yanapi får stöd från Billströmska folkhögskolan och Myggenäs skola hemma på Tjörn. Vi har där varit med och samlat in pengar till stödet och första dagen kändes det konstigt att verkligen vara här efter att ha pratat om Yanapi så länge.

Det vi har gjort hittills är mycket läxhjälp, så gott det går eftersom barnen här har annorlunda läxor än vad vi är vana vid, och att hjälpa barn att skriva och stava rätt på spanska är inte helt enkelt för oss. Därför har matte och engelska varit saker som vi kunnat hjälpa till med och idag har vi hjälpt till att lösa ekvationer och att säga veckodagarna på engelska. Vi har också hjälpt till att rita då mycket av inlärningen här går ut på att rita och skriva av saker (ganska olikt från Sverige). Andra saker vi gjort är att ha förberett mat och lekt, och framöver ska vi hålla en liten aktivitet varje eftermiddag.
Yanapi ligger i El Alto, en halvtimme med buss från Ceja (centrum). El Alto är en stor och snabbväxande stad, som ligger ovanför La Paz. Människor i El Alto har det generellt sett lägre ställt än människor i andra delar av Bolivia som i t ex La Paz. Yanapi är därför en bra hjälp och ett bra ställe att komma till för barn som kanske inte har så mycket möjlighet till läxhjälp och lek hemma där de ofta kan behöva hjälpa till med annat.
Hittills har det varit mycket nytt att ta in, och vi har nog en bit kvar innan vi känner oss helt hemma. Men vi trivs och gillar barnen och personalen. Vi börjar känna oss hemma i El Alto, och njuter starkt av att åka el teleferico (linbana) över La Paz upp till El Alto varje dag. Utsikten här är något utöver de vanliga!
Vi hörs mer framöver!
Saludos

Emma och Johanna

20170222195218
”alla barn har samma rättigheter och samma värde”
20170222195252
Historieläxa om Stilla Havs-kriget. Här ser ni våra ritarskills.
received_10154559642159615
Det är väldigt kallt här både ute och inne, därför är det skönt med lunchpaus i den starka solen
20170222195340
Utsikt från vår vardagspendling

Pensamientos en La Paz

Igår kom vi tillbaka till La Paz från våra två veckor i Sucre. Dags för praktik! En enorm omställning. Vi står inför nya rutiner, en annan vardag, nya människor. Wow. Jag och Klara ska vara på organisationen Mujeres Creando och det känns både spännande och skrämmande. Samlade mina första intryck av gårdagens ankomst till La Paz och Mujeres Creando i en dikt:

Tankar kläcks

I denna stad

Vars gator är fyllda av

Utrop, krav och viljekraft

Om förändring som står fast

Om bättre villkor, om enighet

Om varje hens rättighet

Väggar täcks

I denna stad

Här är gator fyllda av 

missnöje om korruption

Historien, förtryck och revolution

Ingen undgår 

Vad som pågår 

Gatukonst i ord och form

grafitti, mural

Protest så tyst men så enorm  

Viljor väcks 

I denna stad

Där gatorna är fyllda av

Sanningar och verklighet

Men också mycket kärlighet

viljor, vackra önskningar

Drömmar och lösningar

Om en värld där alla är

I konstens ljuva atmosfär

Bland gator i färg

Med utsikt mot berg

I staden som namnet ”freden” bär

La Paz – tillsammans är vi alla här

/Nellie 

Vackra La Paz.


La virjen de los deseos – Mujeres Creandos högkvarter, restaurang, hostel, kontor, radiostation, butik och mycket mer. Här, i detta rosa hus, kommer jag och Klara bo i en månad framöver. 



Mural i närheten av Mujeres Creando. 


Mural i centrala La Paz.


Ett bristfälligt skolsystem


Idag har jag varit inne på muséet Casa de la Libertad (Frihetens Hus) som ligger precis vid det stora torget här i Sucre. Vår allra första dag försökte vi också gå in men då var det bara minuter kvar till stängning och vi gick snabbt vidare. Sedan dess hade jag glömt bort att det fanns – tills idag! 

Jag gillar verkligen att gå på museum. Guidade turer är jag inte lika förtjust i, men att gå i egen takt och läsa på skyltarna, anteckna namn och händelser en vill läsa mer om och bara allmänt suga i sig lite historia kallar jag angenämt.

I Casa de la Libertad kan en se Bolivias tidiga historia ta form. Eller rättare sagt, det moderna Bolivia, då det är fokus på grundandet av republiken och inget pre-kolonialt. Där hänger porträtt av samtliga presidenter, gamla rustningar och medaljer hänger inglasade och ett och annat svärd skiner stolt på sin sammetsbädd. Dessutom finns det en gigantisk staty av Simón Bolívars huvud, ikonen som kämpade för frihet i Latinamerika och vars namn ligger till grund för Bolivias namn. 

På Casa de la Libertad dokumenteras allt från viktiga slag i kampen för Bolivias självständighet till särskilda frihetskämpar, bland annat min favorit; Juana Azurduy de Padilla. Här hänger hennes porträtt, här ligger hennes svärd, här står hennes personliga kista där hon förvarade sina saker.

Juana Azurduy var en sån där powerkvinna. Född till en spansk far och en ursprungskvinna till mor talade hon både spanska, aymara och quechua. Passionerad kring frihetsfrågan slogs hon och hennes man tillsammans i kriget under många år. Hon var överstelöjtnant i frihetsarmén och ledde den trupp som erövrade Cerro Rico i Potosí, vilket stängde av spanjorernas huvudsakliga tillgång till silver. Det är även dokumenterat att hon både slogs gravid och födde barn i fältet. Det skojar en inte bort!

Hon ska efter Bolivias frihetsförklaring 1825 förgäves försökt få tillbaka markerna och huset hon en gång ägt men blivit nekad av regeringen, och dog således fattig och ensam vid 81 års ålder. Under kriget hade hon förlorat både man och barn. Först långt efter hennes död kom hon att hyllas som en hjältinna i både Bolivia och Argentina.

Personligen kan jag tycka att det är sånt här vi borde spendera mer tid till att läsa om i grundskolan. Är det något jag har lärt mig under min tid här på DUR så är det att det svenska skolsystemet behöver en mycket bredare historieundervisning. Vem vill läsa om franska revolutionen hela 3 gånger (mellanstadiet, högstadiet OCH gymnasiet, blä) när en kan dyka ner i det hav som är latinamerikansk historia? Tusentals år av historia, både pre-och postkolonial finns i denna gigantiska världsdel och det vi lägger tyngd på att minnas är att en gubbe seglade fel och bestämde att marken han nu stod på var hans. Absurt, tycker jag. Mer latinamerikansk historia åt folket!

/Tuva

Vi är radiokändisar!

Häromdagen, närmare bestämt i tisdags, gjorde jag och Nellie något en inte gör sådär jätteofta. Vi blev intervjuade i boliviansk radio!! På spanska också såklart, mycket rolig erfarenhet!

Det hela började med att vi kvällen innan besökte kvinnorättsorganisationen Centro Juana Azurduy för ett studiebesök. Organisationen är döpt efter den bolivianska frihetskämpen Juana Azurduy som kämpade mot spanjorerna under självständighetskriget.
De arbetar med olika program för kvinnor, bl.a. juridisk hjälp, psykologisk hjälp för kvinnor som blir utsatta för våld i hemmet samt att de har en egen radiokanal där de tar upp ämnen som inte tas upp i andra kanaler, såsom kvinnor och HBTQ-frågor. De erbjuder även utbildningar för kvinnor inom områden som är mansdominerade tex. kan en utbilda sig till taxichaufför för att kunna bli ekonomiskt självständiga!

Efter detta mycket intressanta besök blev vi erbjudna att bli intervjuade i radio morgonen efter! Nellie och jag tyckte det lät som en kul grej och dök upp morgonen efter för intervjun. Vi blev insläppta i studion direkt eftersom vi var lite sena (hora boliviana som vi brukar säga) och blev intervjuade om vår skola, kursen och om vad vi tycker om Bolivia! Det var en kul erfarenhet som jag och Nellie levde på resten av veckan, vi hoppas på mer radio under tiden här!

// Klara

16830298_10207829208464699_693524997_n
Nellie under sändning!
16839594_10207829208424698_1448846839_n
Målning av Juana Azurduy

 

Gatukonst i Sucre

Vart jag än går på gatorna i Sucre ser jag graffiti. Ofta står det ”Te amo…” och något namn. Jag tycker det är så vackert. Det är som att när en går ut får en inte bara ta del av berättelser i form av berg, träd, himmel och hundar, men en får också ta del av berättelser i form av dessa ord. ”Te amo Maciel”. Vem är Maciel? Och vem bestämde sig för att skriva sin kärlek för hen på denna vägg? Det är alltid lika spännande att gå ut och titta på alla hus med text. Varje mening väcker en tanke inom mig, fragment av människors liv på husväggar blir till frågor som jag inte får svar på, och det är något fint med att undra.

Mycket av graffitin består av kärleksförklaringar, men det finns även väldigt mycket politisk graffiti. Till exempel har jag sett en del ”Viva Fidel”, men även såklart mycket relaterat till Evo Morales, Bolivias president. Muralmålningar, alla fantastiskt fina, utgör 0också en del av gatubilden, men mer om graffiti och gatukonst får ni kanske läsa senare eftersom en av våra praktikplatser i La Paz är den feministiska organisationen Mujeres Creando, som bland mycket annat sprider sina budskap genom just graffiti.

/Mira

received_1406874982680922
Jag älskar dig Maciel
received_1406874966014257
Ju mer tid som går desto mer kär blir jag i dig (ungefärlig översättning)
received_1406877746013979
Jag fruktar bara döden av rädsla att inte se dig (ungefärlig översättning)

Raro o claro? – La chicha

Hola amig@s!

Under temat ”Raro o Claro” (konstigt eller självklart) , kommer jag skriva om några bolivianska mat/dryckes-traditioner som jag provat. Genom en liten analys av smak, tillverkningsmetod, användningsområden och hur en får tag på produkten kommer jag att hissa (claro) eller dissa (raro). Dagens inlägg handlar om CHICHA.

Chicha är en traditionell dryck som dricks más o menos över hela Latinamerika. Det finns chicha med och utan alkohol och hur drycken framställs skiljer sig åt från land till land. Här i Bolivia är det majs som används som huvudingrediens och tillverkningen sker genom jäsning.  Jag provade den första gången då jag var i Colombia och min reaktion var då något i stil med ”vad tusen är det här?”. Den grumliga, färglösa drycken smakade sött och jäst, nästan lite ruttet (som jag minns det) och färgen påminde om smutsigt tvättvatten. Trots detta började jag efter ett tag vänja mig och till och med tycka om chicha. Med detta i minnet var jag bara tvungen att smaka den Bolivianska chichan. Så efter att ha fått råd av vår spanskalärare Carla begav jag och Klara oss ut på chicha-jakt…

När vi har irrat omkring i ungefär tjugo minuter – vänt och vridit på kartan, stannat upp, tänkt om – står vi plötsligt framför den lilla tiendan. Hur kan vi ha missat den? Gick vi inte förbi här innan? Men när vi tittar närmare förstår vi att vi måste ha missat den. Butiken är nämligen inte större än en hall. Den minimala skylten ”Hay Chicha” (det finns Chicha) sitter slarvigt uppsatt på en hylla som är fullproppad med alla möjliga juicer, snacks och udda glasflaskor (chichan?!). Innanför gallret, som täcker ingången, ligger en tovig liten sak. En hund. Lurvig och trött tittar den upp på oss med grumliga ögon. Är det ens någon här?, börjar vi undra. Det kanske är stängt? Vi lutar oss in över gallret o ropa ett försiktigt ”buenos dias”. Strax skymtar vi rörelse bakom den maxade hyllan och en tant visar sig. Med långsamma, trötta steg liknar kvinnan den lilla hunden. Även hennes ögon är grumliga och hon tittar snällt frågande på oss. Efter att ha framfört vårt ärende vänder hon sig om och börjar rota. Vi står kvar på trottoaren. Strax har två av de mörka glasflaskorna korkats och tappats upp i en två liters petflaska. Klara och jag sneglar på varandra. Den hembrygda drycken ser ännu grumligare ut än jag mindes den och färgen är sucio (smutsig). Efter att ha betalat 7 bolivianos (tio spänn) återvänder den lilla tanten till sitt skrymsle bakom hyllan. Hunden tycks redan ha somnat om och jag och Klara går upprymda, men något ställda,därifrån. På ett vis känns det lite som om vi gjort något opassande, nästan olagligt. Men snart glömmer jag de tankarna – vi är ju i Bolivia!

Nästa dag, under lunchen hemma i min värdfamilj, blir chicha samtalsämnet. Sonen Victor berättar om olika tillverkningsprocesser av drycken. Plötsligt mår jag lite illa. Att drycken är jäst visste jag, men hur processen gick/går till hade jag däremot ingen aning om. Victor berättar att förr experimenterade folk mycket med olika jäsningmetoder och medel. Vissa provade att använda småbarns urin, andra lät drycken jäsa upp till 26 år. Det vanligaste var att majsen tuggades innan tillverkning då saliv tydligen har en jäsande effekt. Men det som var mest chockande att höra var att det förr var vanligt att stoppa ner en hel höna i drycken.  Enligt Victor hade hela hönan efter ungefär ett år löst upp helt. Kött, ben, klor – todo (allt)!  Att det först var dagen efter vår chicha-kväll som jag får kännedom om tillverkningen var nog tur, annars hade vi nog skippat chicha-jakten. För att lugna våra förskräckta miner försöker Victor försäkra oss om att varken hönor eller tuggad majs är en del av chichatillverkningen idag. Men trots det är jag inte helt övertygad..

Den sötsliskiga, ruttna smaken och den smutsbruna färgen kan jag vänja mig vid, men kunskapen om den underliga tillverkningsprocessen är svår att se förbi. Jag konstaterar härmed, i alla fall för mig själv, att Chichan är algo muy RARO!

Saludos

Nellie

 Tanten häller upp chicha genom en tratt. Chicha kan köpas för 2 bolivianos i en liten medtagen flaska eller två liter för 7 bs. Billigt men #raro


Besök på SOS Barnbyar

img_6418
Vi fick alla ett exemplar av deras senaste tidningsnummer.

Igår besökte vi SOS Barnbyar (Aldeas Infaltiles SOS) här i Sucre. Organisation hjälper föräldralösa och övergivna barn att få ett nytt hem och en familj i deras barnbyar. De erbjuder även ekonomisk, psykologisk och juridisk hjälp.

I Bolivia kan endast kvinnor bli SOS förälder. Enligt vår föreläsare beror detta på den rådande machismen i landet. Han berättade att männen står för 95 % av våldet inom familjen. För att få ta hand om barnen måste du gå igenom långa tester och vara SOS-moster innan du till slut kan bli SOS-mamma. Som SOS-mamma tar du hand om max 7 barn 6 dagar i veckan. Barnen får bo hos sin SOS-mamma tills de är 23 år. En viktig regel de har är att inte separera biologiska syskon.

Det var intressant att få besöka SOS barnbyar i Sucre. Att det finns en sådan här organisation som hjälper föräldralösa och övergivna barn att få sina rättigheter tillgodosedda är för mig viktigt. Hur de anpassat organisationen efter hur det ser ut i landet gillade jag även.
Något som jag uppfattade som negativt var att barnen själva inte verkade ha så stort inflytande över sin egen situation. Samt att personen som föreläste var en man som flertalet gånger talade om för oss andra, endast kvinnor, om hur kvinnor är och vad kvinnor vill ha.

Rebecca

Potosí

Nu när jag sitter och skriver är det söndageftermiddag, och jag kommer att skriva om gårdagen, lördag. För fast att det i lördags var vår första lediga dag efter en vecka på Academia Latinoamericana de Español, befann vi oss hela klassen på skolan redan klockan 7 på morgonen. Hm, något måste ligga bakom, tänker ni säkert. Mycket riktigt, för klockan 7 i lördagsmorse tog vi bussen till Potosi!

Efter 3 timmars bussresa på slingrig väg med fin utsikt, lite benutrymme (det är nog bara att vänja sig) och höjdförberedelser genom att äta sorochipills, var vi framme i Potosi. Potosi är med sina drygt 4000 möh en av världens högst belägna städer, och en stad med mycket historia. Under kolonisationen tvingades väldigt många människor från ursprungsbefolkningen i Latinamerika och Afrika arbeta i den stora silvergruvan Cerro Rico, under det som kallades för mitasystemet, för att utvinna silver som sedan transporterades till Europa. Cerro Rico och Potosí var stor bakgrund till Europas rikedomar från Latinamerika. Än idag exporteras mycket av de mineraler som utvinns i gruvan till Europa, men det finns inte så mycket silver kvar längre utan de mineraler som utvinns mycket idag är även till exempel tenn och bly. Vi lärde oss inte bara mycket om Cerro Rico, vår guide berättade också vart världens största och mest utvecklade gruva ligger, nämligen i Kiruna! Där ser man.

Framme i Potosi tog på oss skyddskläder och hjälm, köpte påsar som innehöll till exempel kokablad, öl och kex (alla saker som en gruvarbetare vill ha med sig i gruvan som gör det lättare att jobba) att ge till människor vi mötte som jobbade och bodde vid gruvan. Vi gick sedan med våra skyddskläder längs med gatan mot gruvan.

Det var inte vilken dag som helst som vi var i Potosi, för eftersom det nu börjar närma sig karnevaltider i Bolivia, var det i lördags karneval i Potosi. Detta är en speciell dag för alla men speciellt för gruvarbetarna, eftersom det är en av väldigt få dagar som de är lediga och själva var med och firade och dansade i karnevaltåget. Det var väldigt speciellt och surrealistiskt att gå längs med karnevaltåget med los mineros (gruvarbetarna) som dansade i festkläder, när vi iklädda skyddskläder var påväg mot gruvan. Det kändes inte som att det var på riktigt. Det var länge sen jag kände mig lika turistig som då. Eftersom vi i vanliga fall sticker ut och ser annorlunda ut här i Bolivia, tänk er då vad folk tyckte om oss när vi i våra skyddskläder gick genom karnevalfirandet. Det var flera som skrattade åt oss. Just då kändes det ganska skönt att vi bodde på andra sidan jordklotet så det inte gjorde lika mycket att bli utskrattad, haha.

Det var häftigt att vara inne i den enorma gruvan Cerro Rico. Men det var också en tragisk känsla, med tanke på alla som varje dag arbetar inne i gruvan, och på alla som genom alla år fått offra sitt liv inne i denna gruva. Det var speciellt att vara på denna plats efter att ha sett filmen ”el minero del Diablo” som vi såg hemma på Billströmska – ett starkt tips till er alla!

Att arbeta i gruvan är farligt, både för hälsan och för att det förekommer olyckor. Medelåldern för en gruvarbetare är ungefär 40-45 år, eftersom allt damm som finns i gruvan är skadligt och leder till lungsjukdomar. Och genom historien har väldigt många personer dött i gruvorna, vår guide berättade att vi skulle kunna prata med vilken gruvarbetare som helst, och alla skulle känna någon som omkommit till följd av en gruvolycka. Han jämförde säkerheten i Cerro Rico med Kirunagruvan, en enorm skillnad.  Det arbetar även många barn i gruvorna i Potosi, många börjat redan när de är 12/13 år.

Det finns oftast inget annat alternativ för många människor i Potosi, än att arbeta i gruvan. Vår guide berättade att när han var ung hade någon sagt till honom att han hade 2 alternativ; det ena var att vara gruvarbetare, och det andra var att vara gruvarbetare. Många som har råd att flytta, flyttar till andra länder. Därför står många hus tomma i Potosí.

Efter den spännade upplevelsen i gruvan åt vi mat (pommes frites-soppa!), vilket också var en spännande upplevelse. Sedan gick vi till ett museum, om historian av tillverkningen av pengar i Potosi. Det var kanske inte den mest spännande upplevelsen vi varit med om.

Efter denna spännande dag åkte vi trötta hem till Sucre igen längs de slingriga vägarna nedför berget.

Nos vemos! Hälsningar från Emma

 

20170211_115952

received_1252799584805868
Gruvarbetare som dansar i karnevaltåget

20170211_125622

received_10207778394834390
Vi träffade 2 kvinnor som skulle dansa i karnevalen, som vill ta kort med oss, klart vi ville det!

received_1252799464805880

received_10207778394634385
Varför inte ha friterat även i soppan? Pommes frites-soppa!