Inspiration från La Casa De Los Ningunos 

Käraste jord,
Från dig kommer jag 

Till dig återvänder jag

Jag planterar dina rötter 

Vårdar dig med vattnet jag samlat

Din himmel skymd av människans ljus

Dina stenar skymda av människans hus

Jag omfamnas av dina skapelser,

Från dag ett till dag hundra

Från dina bergstoppar till dina hav

Från dina slätter till dina dalar 

Från dina björkar till dina kaktusar

Från sjöar till saltöknar

Du är det magnifika,

det obeskrivbara

Pachamama,

Dig vill jag hylla till min tids ände

/Tuva

Pensamientos

Tankar hit, tankar dit

tankar många

tankar långa

tankar som får oss att dagen fånga

tankar så vrånga

tankar att ångra

tankar för förändring,

men fast i det förgångna

 

normer obrytbara

maktstrukturer så rara

en liten värld i fara

pengar – ett måste för att ”bara vara”?

 

synen på kvinnan som en vara

varfördåför ska vi den synen försvara?

 

machismo som vardag

kvinnokamp var dag!

varje dag, i varje andetag,

måndag till fredag,

råder kampen som är motsatsen till svag

 

idag är en sån dag

 

tankar hit, tankar dit

tankar i nu:et, då:et och sen:et

tankar i ”borta bra men bäst är kvinnan i hemmet”

tankar i mörkret

tankar i ljuset

tankar i vita huset

tankar på botten och på djupet

tankar i morgon-trafik-ruset

tankar på att få höra havsbruset

 

tankar i timmar

tankar för stunden

tankar utav bara farten

tankar genom hela livets långa

tankar som löses upp, försvinner, förångas

tankar som föds, tankar som åldras

 

tankar som delar

tankar som helar

tankar som ingen förstår eller menar

(ibland inga tankar alls hos de som regerar)

tankar som korrumperar

tankar som komplicerar

tankar som diskriminerar, som kritiserar

tankar om motstånd hos de som protesterar

tankar hos de som tyst observerar

 

tankar som gör att vi konfronterar

konverterar

eller aldrig kapitulerar

 

tankar som en dag oss alla förenar

Pensamientos de

Nellie

 

IMG_5788IMG_5027IMG_5032

 

 

 

Vardagen i El Alto och La Paz går mot sitt slut

Hej hopp!

Tiden rullar på och nu är det bara en dag kvar på våra 4-veckors praktiker. Det är konstigt med tiden och tidsuppfattningen här, för samtidigt som det känns ganska nyss jag och Johanna var här första dagen på Yanapi så känns det samtidigt som en evighet sedan. Och tiden i Sucre är ännu längre bort. Man är så inne i det man gör just nu, vilket är ganska skönt.

En annan sak som är konstigt att det som har varit våran vardag nu i en månad inte kommer vara våran vardag i många dagar till. En vardag som till exempel innehåller El Altos gator med sina många bussar, människor och den stora torsdagsmarknaden där man på riktigt kan hitta allt, bara man vet vart.  Vår vardag till och från Yanapi som innehåller både buss och linbanor, med fantastisk utsikt över La Paz och El Alto. Ända bort till de vackra och enorma snöklädda bergen, som varje dag påminner oss om att vi faktiskt befinner oss i Anderna.

Vår vardag som till stor del utspelar sig på Yanapi. En vardag där vi förtom lärt känna många fina barn också genom läxhjälpen lärt känna ett nytt skolsystem, som ibörjan verkade ganska lik den vi var vana vid, men snart visade sig vara så annorlunda Sveriges skolsystem på många sätt. På Yanapi där vi också tillbringar dagarna med att leka lekar, spela fotboll (iallafall en liten stund innan vi kommer på att vår kondis är totalt värdelös på den här höjden), och hålla aktiviteter. Och under vår lunchpaus då vi kramar vattenkokaren (tar vara på all värme vi kan få) och sitter under en filt med mössa och dricker te.

Vardagen som också har stor del i La Paz där vi bor, i vårt lilla gröna rum med vår våningssäng som känns som det varit vårt hem i mer än bara en månad. Och en vardag där såklart inte minst spanskan har en stor del.

Det ska bli skönt att åka hem till allt man längtar efter hemma, till sin vanliga vardag. Men det är med delade tankar som jag längtar hem, för med tanke på allt roligt och vackert vi har i vår vardag här så kommer jag inte kunna åka hem utan att sakna mycket av den också.

Häromdagen fick vi frågan av ett barn på Yanapi, om på vilken planet Sverige ligger på. Och jag kan förstå tanken, för dem är ju vi väldigt annorlunda. Och det är inte helt lätt att förstå att man kan åka så länge mellan två så olika ställen men samtidigt befinna sig på samma jordklot.

/Emma

På Yanapi har vi hållt i lite aktiviteter på eftermiddagarna, här är lite från dem:

20170316195438

Handpyssel. Vi har haft en aktivitet där alla barn fått måla och klippa ut sin hand, och på sina fingrar skrivit till exempel någon sak de gillar att göra, något det är bra på och favoritdjur.

20170316195431

Rättigheter. En annan aktivitet handlade om barns rättigheter. Alla fick en lapp med en rättighet, och fick sen skriva och måla till.

20170316195445

Muralmålning. Vi har haft ett målarprojekt här, då vi målat en muralmålning där barnen var med och målade sina händer. Ett både roligt och kladdigt projekt, där vi stått och målat i allt mellan strålande sol och ösregn.

20170316195418
Målning, det är här det händer!
20170316195402
Läxor på gång
20170316203414
Full fart med mellanmål

Mujeres Creando, luchando, ganando

Okej, det är dags! Här kommer ännu ett inlägg under ”Raro o Claro”? (Om ni inte kommer ihåg konceptet, scrolla ner nån vecka!) Jag tänkte dock inte skriva om varken nån traditionell maträtt eller  fermenterad dryck. Denna gång ska det handla om något helt annat. Om politisk aktion. Om protest, kamp och kvinnans jävla rätt till sin rätt. I vilket sammanhang? Ja, i vilket sammanhang om inte sammanhanget onsdagens datum: 8:e mars.

EL DÍA DE LA MUJER!

Donde? En las calles de La Paz, Bolivia

Cuando? A las 9 de la mañana, 8 Marzo 2017

Quien? Mujeres Creando

Por Que? Por que la lucha nunca va a terminar!

Det var med skräckblandad förtjusning som jag vaknade igår morse. Inte nog med att det var den åttonde mars, som alltid är ett viktigt, stort och laddat datum. Grejen var att jag igår befann mig (som under hela vår praktik-tid) mitt i den radikala anarkafeministiska, separatistiska organisationen Mujeres Creandos högkvarter under denna kvinnornas dag. Och här räcker det inte med att snacka om kvinnans kamp och demonstrera eller marschera med nätta steg. Här gäller det att göra politisk aktion på gatorna. Agera, skapa reaktion och förändra. Denna morgon skulle vi få följa med och se deras sätt att protestera men också dokumentera och filma det hela. Med vetskapen om att det alltid är riskabelt att uppträda filmare eller fotograf som ”gringo” i kombo med att ha hört frasen ”är Mujeres Creando på gatan är polisen inte långt borta” var det alltså med en känsla av skräckblandad förtjusning som vi hoppade in i en taxi till den första (utav tre bestämda platser) där olika aktioner skulle äga rum. Adrenalinet växte i takt med den tutande morgontrafiken. Efter en lång stunds trafikstockning (mycket tutande : mycket adrenalin) valde vi att hoppa av och småspringa de två sista kvarteren till  vårt mål: El Ministerio de Comunicación.

Strax framme. Där vid hörnan! Men oj. En hel hop poliser står med sköldar och vapen – rubbet (alltför redo – för vad?). Då kan Mujeres Creando inte vara långt borta. Och mycket riktigt. Cirka femton meter från korsningen och poliserna ser vi byggnaden vi letar efter. Och där, på andra sidan gatan, skymtar vi kvinnorna från Mujeres Creando. De är i full gång med sin politiska aktion och direkt-protest. Jag, med filmkameran instoppad i tröjärmen, och Klara, med mobilkamera och diktafon i högsta hugg, försöker fånga upp vad som sker:

En affisch sätts upp med tejp på dörren till el Ministerio de comunicación. På affischen syns en naken jättebebis i gubbkropp och liten snopp. Huvudet tillhör en fullvuxen man: chefen för det bolivianska och statligt ägda  TV-bolaget BTV. Mannen heter Carlos Flores. Denne man har varit anklagad för sexuella trakasserier sedan december 2016, men har någonting skett gällande hans sittande chefsposition? Nej. Chefen sitter där han sitter (därav aktionen).

I samband med handklappningar och slagord blir samlingen människor utanför  Ministerio de comunicación allt större. Förutom förbipasserande på gatan som stannat upp av allt ståhej, och några nyfikna gringos, utgörs majoriteten av folksamlingen (ca 30 personer) av journalister och personer med kameror och diktafoner. Jag är helt inne i mitt filmande och står nu bland alla de andra kamera-människorna. Jag slänger en blick mot korsningen. Oj. Polisskaran tycks ha blivit tätare och något större. Har de kommit lite närmare också?  Endast 10 meter bort nu. Jag försöker stoppa in kameran lite längre innanför tröjan utan att täcka linsen.

Slagorden ”Un, dos tres, TENEMOS DIGNIDAD”/ ”ett, två, tre, VI HAR VÄRDIGHET” har tagit över morgontrafikens ljud (och så även dess effekt på oss: adrenalinet ökar). Efter den cirka tjugo minuter långa aktionen skingras plötsligt kvinnorna från Mujeres Creando och det blir bråttom att hinna med. Vi följer efter men håller oss en bit ifrån. Dags för nästa aktion, med samma syfte – att få Carlos Flores avstängd.

Vi hinner knappt tänka. Snart har vi sick-sackat oss ner några kvarter och befinner oss utanför BTV-bolagets byggnad. Upp ska vi, får vi veta. Våning tolv. Andfådda och uppspelta, efter att ha sprungit uppför de alla trapporna, skyndar vi in i ett rum fyllt med människor. Rummet liknar sig vid en studio för SVTs Sportnytt. Bakom ”disken” (där alla sportkommentatorer prydligt brukar stå uppradade) har Maria Galindo, grundaren av Mujeres Creando, intagit (sin rätta) plats. Med redan hes röst (efter morgonens rop) talar hon för snubben Flores avgång. Mitt i detta står vi, jag och Klara. Bland nyfikna journalister och upprörda bolags-människor. Jag med min handkamera. Klara med diktafon och bägges våra telefoner. Här står vi, på tolfte våningen i den byggnad som tillhör det statligt ägda TV-bolaget BTV. Här står vi i en sportnytts-liknande studio, mitt i centrala La Paz. Här står vi och dokumenterar när Maria Galindo hon själv stormar detta tv-bolag. Är det på riktigt?

Strax kommer en man in, tränger sig fram till Maria och börjar försvara den anklagade Carlos Flores. Han pratar för snubbens rätt att få sitta kvar som chef och vädjar om att ”spektaklet” ska sluta. Det blir en hätsk diskussion. Jag är fullt fokuserad på kameran och diskussionen, men försöker då och då kasta en blick mot utgången för att försäkra mig om att inga vakter eller poliser verkar närma sig. På grund av detta märker jag därför inte direkt hur Marias attityd plötsligt övergått till något annat. Plötsligt är det som om den hesa rösten inte längre är hes. Hon skriker. Jag ser att hon ler. Slagorden lyder nu ”hemos ganado” (vi har vunnit).. Que pasa, undrar jag.

Igår, 8 Mars, under Mujeres Creandos aktion, stängdes mannen på affischen, Carlos Flores, av från sin chefsroll på BTV. Vad kan jag säga? Gåshud och blanka ögon. Vad är detta om inte kamp och aktivism PÅ RIKTIGT.

En uppspelt taxitur senare  har vi hamnat på La faculdad de medicina. Här pluggar läkarstudenter och professorer spatserar omkring i vita rockar i korridorerna. När vi närmar oss byggnaden har Mujeres Creando redan hunnit klistra upp några affischer mitt på en staty på det lilla torget framför den stora byggnaden. Det är nu ett annat huvud som pryder den nakna gubb/bebiskroppen på affischen. En ny ”acosador sexual” som fått äran att bära minisnoppen. En annan man som, likt Carlos Flores och så många andra, under en längre tid varit anklagad för sexuella trakasserier utan att någonting skett. På affischen lyder texten: ”Cúidate del Dr. Antonio: Es un acosador sexual de estudiantes. Y si Tú también eres víctima NO TE CALLES”/”Akta dig för Doktor Antonio: Han trakasserar studenter sexuellt. Om även du är ett offer VAR INTE TYST”.

Återigen är det dags att storma in i ett rum och göra kaos. Denna gång är det just på denne Dr. Antonios lektion. Kvickt hinner dock professorn fly ut ur rummet, med svansen mellan benen. Eleverna (ett trettiotal) sitter som förstenade kvar på sina platser och ser skeptiskt på när Maria Galindo börjar tejpa upp deras professor på tavlan. Deras nakna Dr. Antonio i minisnopp. Elevernas respons  blir en vädjan att vi ska lämna lektionen ifred så att de kan fortsätta sina studier. Maria Galindo konfronterar reaktionen med att ställa frågan: ”vad hade du tyckt om att bli sexuellt trakasserad av din lärare?” och får upprörda röster till svar. Snart lämnar vi alla klassrummet, men ej utan efterlämningar. Två affischer sitter uppspända på tavlan och spänningen i luften är nära på elektrisk.

Efter aktionen delas miniatyr-affischer ut och klistras upp överallt i korridorerna på fakulteten. Upp och ner för de många trapporna springer jag för att lyckas dokumentera så mycket så möjligt av detta. Runt tolv samlas alla kvinnorna utanför byggnaden, vid statyn som nu pryds av ett flertal nakna Dr. Antonio, för att sedan skingras. Någon ska till skolan, en annan till jobbet och en tredje ska fortsätta dela ut och klistra upp affischer runtom i La Paz. Jag och Klara sätter oss omtumlade på en Micro (minibuss) för att ta oss in till stan och äta lunch. Plötsligt upptäcker vi att vi båda är hungriga, törstiga, svettiga och nästan lite skakis. Vi tittar på varandra. Hände just det där? Jag känner med handen på min lilla väska. Filmkameran känns plötsligt som det värdefullaste jag har och nånsin har haft. Jag fylls av en känsla som jag inte kan beskriva. Det är som om jag just upplevt mitt livs coolaste timmar. Och på ett sätt så tror jag faktiskt det. Inget slår Mujeres Creando actionando.

Jag behöver väl knappt skriva nån analys om ifall detta jag just beskrivit är raro eller claro. Jag tror ni fattar. Mujeres Creandos sätt att agera den 8:e Mars 2017 är det mest ”claro” jag nånsin varit med om.

La lucha nunca va a terminar!

/Nellie


La casa de los Ningunos

Hej från La casa de los Ningunos! Det är tredje praktikveckan och kanske dags att presentera vår organisation. Vi bor alltså på vår praktikplats som är ett kollektiv bestående av cirka 10 personer. Hur många som bor här är lite flytande då det ofta är personer som kommer och går, samt att det även kommer personer som hjälper till att jobba. De som bor här är mellan åldern 22-40 har vi fått uppfattningen om och att bo på det här sättet är tydligen inte vanligt.

Varje torsdag kan vem som helst komma hit och äta vegansk/vegetarisk lunch och till lunchen behövs det runt 6 personer i köket som lagar maten. Vi har varit med och lagat två gånger hittills och det är spännande att se vad för mat som ska lagas varje gång. La casa de los Ningunos fokuserar på medveten mat, vegetariskt och vegansk mat och odlar lite själva. Det finns en trädgård med odling som vi är med och tar hand om, men dom producerat inte jättemycket än.

Alla i kollektivet har ett område som de jobbar med, för alla jobbar inte med mat eller i trädgården. Det håller på att tänkas kring utbildning, hur det kan skapas en utbildning som inte syftar till att producera elever som ska tjäna det rådande systemet, utan mer kritisk till systemet. Det hålls föreläsningar och workshops här och ibland så lagas det mat till detta också.

La casa fungerar som ett samlingsställe, en mötesplats för kreativa projekt eller föreläsningar.

Dagarna för oss praktikanter kan se ganska olika ut beroende på vad som står på husets dagordning. Idag hjälper vi till i köket eftersom La Casas lokaler hyrs ut till en organisation som har en föreläsning om hållbar mat. Huset serverar mat till organisationen för att tjäna pengar, men maten är även ett sätt att öka kunskapen kring vegetarisk mat och få fler att inse att vegetarisk mat kan vara gott. Ikväll ska det även hållas en träff för de som bor här(det hålls en gång i veckan) för att prata om hur alla mår och dela med sig till varandra, lite som healing för att hålla ett bra klimat i kollektivet.

Mira och Hanna praktiserar även på Ecotambo som arbetar med ekologisk odling och har en marknad varje lördag där de som odlar får sälja grönsaker och produkter. De som odlar bor i El Alto, en två miljonersstad ovanför La Paz, och de är privatpersoner som har en odling på sin gård/trädgård, ofta i växthus.

Vi trivs bra och ser fram emot att vara här de veckor som är kvar! Hälsningar från La Casa!

image
Vilken glädje att ha dig med oss! (Skylt på ingångsdörren)
image
Ingångsdörren

 

image
Utsikt från innergården
image
Vår tvättlina

Karnevalfirande i La Paz

Nu har även andra veckans praktik tagit slut, men det har varit en kort vecka eftersom alla varit lediga måndag och tisdag då det varit karnevalfirande här. Några av oss åkte till Coroico under långhelgen, medan vi andra stannade i La Paz och bland annat upplevde karnevalen här.

På Yanapi invigdes detta firande på fredagen av ett vatten och skumkrig. Detta var verkligen ett vattenkrig, enda reglerna var att kasta vatten och bli blöt, alla medel tillåtna. De vattenkrig jag varit med om tidigare kändes ganska mesiga jämfört med detta. Både barn och personal gick in för det till hundra procent. När alla var både dyngsura och kalla, och till och med köket förvandlats till en plaskvåt krigszon, började vi undra om det någonsin skulle ta slut. Men det gjorde det, och trots att det var en väldigt rolig upplevelse var våra torra kläder väldigt efterlängtade och alla bytte sen om och åkte hem för helgen.

Egentligen fick man inte spruta vatten på varandra i årets karneval, eftersom det varit en sådan stor vattenbrist i Bolivia, och framförallt i La Paz och El Alto. Därför kändes det lite konstigt att vi sprutade vatten på Yanapi, men det var nog ett undantag. På gatorna sprutade man istället espuma (skum), och hela helgen fick man vara beredd att kunna bli sprutad på med skum. Det var en kul grej, med personligen är det inget jag saknar…

Karnevalen firas inte bara genom att spruta vatten eller skum, en stor del är karnevaltåget genom staden med dans och musik, flera dagar i rad. Det var kul att se. Och på tisdagmorgon, karnevalens sista dag, vaknade jag och Johanna av många högljudda smällar. Många smällde smällare utanför sina dörrar, och detta ljudet höll sedan på hela dagen. De pyntade även trädgårdarna och husen med girlanger och ballonger samt gjorde iordning fat med vackra dekorationer av blommor annat fint pynt som de kastade upp på taken. Dessa dekorationer var en gåva till Pachamama (Moder jord). Pachamama har en stor del i mycket här, vilket jag tycker är spännande.

Så helgen bjöd på traditioner och festligheter som var nya för oss, och jag tycker det var kul att få se hur man firar en för mig helt ny högtid. Kan också tillägga att jag har mött många förvånade miner när jag säger att vi inte har särskilt mycket karnevalfirande i Sverige, knappt alls faktiskt. Här är har människor svårt att tänka på ett land utan karnevaler med allt vad det innebär, Bolivia är ett land där man är väldigt bra på att fira saker.

Nu befinner vi oss på Isla del Sol i Titicacasjön och njuter av vackra landskap och fantastisk utsikt med Peru i horisonten.

Hasta luego! /Emma

20170304190236
Karnevalfirande i full gång på Yanapi. Bilder från vattenkriget saknas då kameran var det sista vi skulle tagit fram då…

 

 

 

Ps: fler bilder från karnevalen kanske kommer senare, vem vet, men just nu är wifi lite för svajigt

Full rulle på Visión Juvenil

Halli hallå i dem svenska stugorna med vita knutar! Här sitter vi i Silvia med familjs mysiga (men kalla) tegelhus i El Altos utkant.
Organisationen vi praktiserar på heter Visión Juvenil AVE och de arbetar med barn och unga här i El Alto. De anordnar allt från leksamma aktiviteter för barn till informativa evenemang för äldre. Vi får hänga med på allt!

Vi har precis varit ute Distrikt 8, en annan del av El Alto. Där ska de starta upp en egen Visión Juvenil AVE då många ungdomar där vill vara med på aktiviteterna men det är för långt att åka till Cosmos 79, där vi bor. Det pratades en del om hur de ska göra för att starta upp föreningen och sen var det dags för fotboll! Grannarna bjöds in och det var match på planen på andra sidan vägen från där mötet hölls. Mycket roligt tyckte jag (Ida) som saknat att spela bollsport. Mindre roligt tyckte Rebecca som efter ett tag övergav rollen som spelare och istället övertog rollen som fotograf.

På torsdagmorgnar är det origami-workshop för barn med origami-Gabriel. Här går de små barnen i skolan på eftermiddagarna medan de äldre går på förmiddagarna. Den här veckan började vi även hålla i engelskalektioner efter origamin där barnen får lära sig grunderna. Det är kul att se dem lära sig så snabbt och glädjen när de lär sig något nytt!

I torsdags eftermiddag hängde vi med på ett kommittémöte, där representanter från olika ungdomsorganisationer i El Alto arbetar med att ta fram ett lagförslag som ska främja ungas rättigheter. Vi tycker att det är spännande att få ta del av detta och att få se hur ett möte kan gå till här. Vilket skiljde sig en del från vad vi elevkårsmänniskor är vana vid:)

Förra veckan var vi, och organisationen, bjudna till RED-ADA:s kontor för karnevalfest. RED-ADA är en paraplyorganisation för ungdomsorganisationer i El Alto och La Paz. De fokuserar på bland annat sexuella rättigheter, kvinnors rättigheter och antirasism. RED-ADA samarbetar även med svenska Svalorna Latinamerika. Det var kul och intressant att få träffa ungdomar från andra organisationer och att få höra vad de jobbar med. Att få dansa var även det roligt! Eftersom det var maskerad var vi såklart utklädda. Vi ville driva med oss själva och klädde därför ut oss till turister. Tyvärr gick detta inte hem då ingen förstod ironin… Därför fick vi gå runt med solglasögon inomhus, engångskamera runt halsen och kartan i högsta hugg och skämmas, men det bjöd vi på!

Vi ser fram emot nästa vecka som är fullspäckad med aktiviteter! Internationella kvinnodagen, evenemang om våld, resa till Coroico med organisationen och arbete med vår fördjupning.

Mer om det får ni höra nästa vecka! Vi vet att ni inte kan hålla er. Blir Rebecca, Ida och Visión Juvenil abstinensen för jobbig tipsar vi om Visión Juvenil AVE:s sida på facebook där vi frekvent är med.

¡Hasta luego!
/Rebecca och Ida


Blommor gjorda av barnen på origamin

Origami in action! Cinthia, Louisiana & Luis 

Engelskalektion in action

Fotbollsspelarna i Distrikt 8!

Mattias och turisten på festen

El Altos centrum och dess busskaos 

Vår väg!

Lösningen på vädret

(Vår trädgård en regnig morgon, taget från ”växthuset”)

Det är regnperiod i Bolivia! Här varvas spöregn med stark sol, oftast flera gånger inom loppet av samma dag. Vi har både konstant brända hårbottnar och kläder på tork. En kan fråga sig vad det innebär för ett gäng svenskors fritid i La Paz? Jo, det innebär carpe diem (förlåt för ur-töntigt uttryck). 

Planering är svårt när det gäller utomhusaktiviteter och vår plan att besöka Valle de la Luna/Måndalen har gått i baklås flera gånger. Så fort solen skiner är vi alla snabba med att ta oss ut till trädgården för att dricka kaffe, sola och umgås. När det regnar gäller det dock att vara mer innovativ. Vi har denna vecka gått på bio (Lion och La La Land), netflixat hemma i våra sängar, halvjoggat nedför blöta gator mot restauranger, och för egen del har det blivit en hel del kattgos. 

På La Casa de los Ningunos finns det en huskatt vid namn Mani. Mani betyder jordnöt på spanska och jag funderar friskt på hur det skulle funka om en döpte sitt djur hemma i Sverige efter nötter eller grönsaker? ”Hej, det här är min katt Valnöt. Morot. Lök..?” Det är ett märkligt med gulligt namn och jag har utnyttjat varje minut jag kan åt att bli Manis nya bästa vän. Efter en långhelg med ett nästan helt tomt hus och många, långa kvällar i sängen kan jag förklara uppdraget fullbordat och väl lyckat. Mani sover i min säng vissa nätter och kommer annars in och umgås på kvällarna när jag sitter och målar. Vi är La Casas nya dynamiska duo. BFFs! Dream-team numero uno!!! Okej, lite överdrift kanske, men vad ska en brud annars trösta sig med när hennes egna husdjur är på andra sidan jordklotet? (Shoutout till Baloo och Sirpa) Åsikterna kring Mani är delade bland oss här i huset, men jag kommer definitivt sakna denna pälsfällare när vi går vidare in i vår lediga vecka. 

​​

​​​/Tuva

En onsdag i Sucre

Hej fran en Hanna invirad i dubbla tacken, raggsockar och ylletroja! Idag ar det onsdag och det var det for tva veckor sedan ocksa. Skillnaden ar att jag nu befinner mig i La Paz och da befann mig i Sucre. Eftersom jag planerade ett sa strukturerat inlagg fran just den onsdagen sa kommer det nu istallet, 14 dagar i efterskott! Sant far en gora nar en bloggar! Har kommer alltsa 15 februari timme for timme:

07.00 Klockan har ringt och jag forsoker ta mig upp ur min dubbelsang. Det gar segt som alltid, men jag lyckas ta mig upp, kla pa mig och ta dagens forsta kort. Det ar utsikten fran toaletten pa innergarden, valdigt fin morgonvy!img_4754
08.00 Vi gar stressade till skolan, lite sena som alltid. Skolvagen bestar av avgasfylld luft, massa skoluniformkladda barn och mycket trafik. Men det ar skont med en morgonpromenad, bra omvaxling mot att bo pa internat dar allt alltid ar inom 50 meters rackhall.Skolan borjar 8.15 och vi kommer fram precis pa sekunden och gar in till vart klassrum.

img_4755
09.00 Var larare heter Lili och vi ar fem stycken i var grupp. Vi gar igenom oregelbundna verb i preteritum. Vi ska boja verb och komma pa meningar dar verbet kan anvandas. Jag tycker det ar kul!
img_475810.00 Vi har rast och ater mellis, oftast frukt, samtidigt som vi oftast anvander wifiet som finns pa skolan. img_476011.00 Vi fortsatter med preteritum och laser en text. img_475712.00 Dagens hojdpunkt- filmdags! Vi ser pa tecknad barnfilm pa tjocktv varje dag som avslutning. Ihopklamda i en soffa far vi far aterberatta vad som hander. Denna veckan ser vi pa Rio, en film om en bla fagel, KUL!img_476113.00 Detta klockslag saknar faktiskt bild, (hunden Flafy far vara kl 13 substitut) men har en valdigt bra forklaring. Nellia, Johanna och jag skulle laga mat at var familj denna dag och hade fullt upp med att hacka gronsaker, duka och steka saker pa spisen. Var familj har en gasspis, vilket manga har, och forsta dagen visade var vardmamma hur den fungerade. Jag var fran borjan inte ett superfan av just gas eftersom det kanns sa oberakneligt och laskigt och efter denna dag vill jag inte garna ga nara en laga pa en gasspis. Det kom lite vatten i lagan som vi stekte vitlok i och helt plotsligt kom varldens laga upp fran spisen och det brann i stekpannan. Det gick bra, men vardmamman och sonen kom springades for att se vad det var som hande och dar stod vi tre i koket med skakiga ben och 180 i puls. Efter att vi hade lugnat ned oss at vi och det blev supergott!img_477014.00 Vi gor nyponsoppa och ger lite presenter fran Sverige, lakrits och graddkolor bland annat! img_476415.00 Pluggdags! Pa min trappa i flipflop och fin sol.img_476516.00 Kanelbullebak och chokladbollsrullande pa skolan infor var avskedsfest dagen efter. img_477217.00 Hela klassen vantar pa att kanelbullarna ska jasa under tidningspapper for att sedan pynta med partystrossel och stalla in bullarna i ugnenimg_477518.00 Nagra av bullarna ar fardiga och dom blev toppenbra! Vi forsoker packa ned alla i lador sa de klarar sig till dagen efter. img_477719.00 Middagsdags! Vi gar alla till ett stalle for att ata som ligger nara skolan. Dock tar det langt langt tid innan maten kommer och vi forsoker fordriva tiden med en lek. Alla har sina hander pa bordet, hoger hand over den personen till hogers vanstra hand. Det gar ut pa att klappa en klapp pa bordet och fa klappen att ga runt. Klappar en tva ganger byter det varv. Later enkelt men ar svart, men kul!img_478020.00 Min mat har inte kommit, men nagra andra ater nog. Jag minns inte nar jag och Mira antligen fick var falafel, men nar den val kom var vi hungriga alla fall!img_478221.00 Vi gar fran restaurangen en stund efter kl 21 och strosar mot skolan. Efter lite hang drar vi hemat igen. En vanlig onsdag har tagit slut och jag gar och lagger mig med ett huvud snurrande av spanskaord och manga intryck. Precis som varje dag.img_4784

Mujeres Fiestando

Hola hola!

I torsdags fick jag och Klara uppleva något speciellt. Vi fick vara med om en kväll som inte liknar sig vid något vi tidigare varit med om. Här i Bolivia firades ”la fiesta de conmadres” förra torsdagen och vi fick chansen att jobba i restaurangen hos Mujeres Creando under denna festligheternas kväll. 

Conmadres firas en gång per år för att fira vänskapen kvinnor emellan (torsdagen innan firas conpadres – då män emellan) och är en viktig tradition här i Bolivia.

Förberedelserna innebar att sätta upp ballonger och girlanger i alla dess färger längs väggar och tak i hela lokalen. Lokalen som några timmar senare skulle fyllas av dansade kvinnor i alla åldrar, från 9 till över 80 år. Fönsterna på huset  La casa virjen de los deseos skallrade av musikens och stämningens vibbar. Euforin bland gästerna gick att ta på. 

Det var en utmaning att kastas in i det, för oss, ologiska system som restaurangen har. Från beställning till betalning ingår många mycket märkliga och omständliga moment. Det krävdes att koncentrationen var på topp. Efter fem timmar var vi helt slut och orkade knappt stå på benen. Språket, systemet, valutan – allt nytt! Här handlar det verkligen om att anpassa sig efter vad som gäller, inte tänka på sitt eget sätt. Det var en utmaning för oss båda, men som vi klarade galant! Och det var så spännande och underbart att få uppleva denna fest. Att se alla dessa kvinnor ta sin rättmätiga plats och blomma ut! Att det inte var en man i sikte på hela kvällen – fantastiskt!

Nu befinner vi oss i den tropiska staden Coroico och vilar upp oss inför en ny vecka på Mujeres Creando. Här är det, till skillnad från i La Paz, 25 grader och sol. Vi njuter av värmen och grönskan, den fantastiska utsikten och av att kunna plocka citroner direkt från träden. 

Nos vemos!

Nellie

La fiesta de Conmadres!

På shoppingtur med Emi som har hand om inhandlingen av varor till restaurangen på Mujeres Creando. Hon vet precis var hon hittar de bästa potatisar, bananer m.m, trots att varje frukt och grönsak säljs på säkert hundra olika ställen. Jag är så imponerad av hennes effektiva sätt att utföra sina ärenden samtidigt som hon, med lugn och positiv inställning, hinner hälsa ordentligt på alla vänner och bekanta. Ingen stress eller otålighet! Ödmjukhet.

Upp och ner längs de många, långa, branta gatorna gick vi i timmar för att handla in allt inför veckan. 20 kg mat! I vanliga fall gör Emi detta på egen hand. Hon berättade att det vanligtvis tar betydligt längre tid och att det vi köpte var lite i jämförelse med hur mycket hon brukar handla. För att kunna köpa allt som behövs krävs det att Emi går i omgångar: fyller kassarna för att sedan lämna av dem hos en bekant och sedan börja om på nytt med att fylla kassarna. Denna gång hade hon fyra händer extra, mig och Klara, så vi behövde bara lämna av saker fyra gånger. Det var dock tillräckligt för att vi skulle bli utmattade.