Vardagen i El Alto och La Paz går mot sitt slut

Hej hopp!

Tiden rullar på och nu är det bara en dag kvar på våra 4-veckors praktiker. Det är konstigt med tiden och tidsuppfattningen här, för samtidigt som det känns ganska nyss jag och Johanna var här första dagen på Yanapi så känns det samtidigt som en evighet sedan. Och tiden i Sucre är ännu längre bort. Man är så inne i det man gör just nu, vilket är ganska skönt.

En annan sak som är konstigt att det som har varit våran vardag nu i en månad inte kommer vara våran vardag i många dagar till. En vardag som till exempel innehåller El Altos gator med sina många bussar, människor och den stora torsdagsmarknaden där man på riktigt kan hitta allt, bara man vet vart.  Vår vardag till och från Yanapi som innehåller både buss och linbanor, med fantastisk utsikt över La Paz och El Alto. Ända bort till de vackra och enorma snöklädda bergen, som varje dag påminner oss om att vi faktiskt befinner oss i Anderna.

Vår vardag som till stor del utspelar sig på Yanapi. En vardag där vi förtom lärt känna många fina barn också genom läxhjälpen lärt känna ett nytt skolsystem, som ibörjan verkade ganska lik den vi var vana vid, men snart visade sig vara så annorlunda Sveriges skolsystem på många sätt. På Yanapi där vi också tillbringar dagarna med att leka lekar, spela fotboll (iallafall en liten stund innan vi kommer på att vår kondis är totalt värdelös på den här höjden), och hålla aktiviteter. Och under vår lunchpaus då vi kramar vattenkokaren (tar vara på all värme vi kan få) och sitter under en filt med mössa och dricker te.

Vardagen som också har stor del i La Paz där vi bor, i vårt lilla gröna rum med vår våningssäng som känns som det varit vårt hem i mer än bara en månad. Och en vardag där såklart inte minst spanskan har en stor del.

Det ska bli skönt att åka hem till allt man längtar efter hemma, till sin vanliga vardag. Men det är med delade tankar som jag längtar hem, för med tanke på allt roligt och vackert vi har i vår vardag här så kommer jag inte kunna åka hem utan att sakna mycket av den också.

Häromdagen fick vi frågan av ett barn på Yanapi, om på vilken planet Sverige ligger på. Och jag kan förstå tanken, för dem är ju vi väldigt annorlunda. Och det är inte helt lätt att förstå att man kan åka så länge mellan två så olika ställen men samtidigt befinna sig på samma jordklot.

/Emma

På Yanapi har vi hållt i lite aktiviteter på eftermiddagarna, här är lite från dem:

20170316195438

Handpyssel. Vi har haft en aktivitet där alla barn fått måla och klippa ut sin hand, och på sina fingrar skrivit till exempel någon sak de gillar att göra, något det är bra på och favoritdjur.

20170316195431

Rättigheter. En annan aktivitet handlade om barns rättigheter. Alla fick en lapp med en rättighet, och fick sen skriva och måla till.

20170316195445

Muralmålning. Vi har haft ett målarprojekt här, då vi målat en muralmålning där barnen var med och målade sina händer. Ett både roligt och kladdigt projekt, där vi stått och målat i allt mellan strålande sol och ösregn.

20170316195418
Målning, det är här det händer!
20170316195402
Läxor på gång
20170316203414
Full fart med mellanmål

Karnevalfirande i La Paz

Nu har även andra veckans praktik tagit slut, men det har varit en kort vecka eftersom alla varit lediga måndag och tisdag då det varit karnevalfirande här. Några av oss åkte till Coroico under långhelgen, medan vi andra stannade i La Paz och bland annat upplevde karnevalen här.

På Yanapi invigdes detta firande på fredagen av ett vatten och skumkrig. Detta var verkligen ett vattenkrig, enda reglerna var att kasta vatten och bli blöt, alla medel tillåtna. De vattenkrig jag varit med om tidigare kändes ganska mesiga jämfört med detta. Både barn och personal gick in för det till hundra procent. När alla var både dyngsura och kalla, och till och med köket förvandlats till en plaskvåt krigszon, började vi undra om det någonsin skulle ta slut. Men det gjorde det, och trots att det var en väldigt rolig upplevelse var våra torra kläder väldigt efterlängtade och alla bytte sen om och åkte hem för helgen.

Egentligen fick man inte spruta vatten på varandra i årets karneval, eftersom det varit en sådan stor vattenbrist i Bolivia, och framförallt i La Paz och El Alto. Därför kändes det lite konstigt att vi sprutade vatten på Yanapi, men det var nog ett undantag. På gatorna sprutade man istället espuma (skum), och hela helgen fick man vara beredd att kunna bli sprutad på med skum. Det var en kul grej, med personligen är det inget jag saknar…

Karnevalen firas inte bara genom att spruta vatten eller skum, en stor del är karnevaltåget genom staden med dans och musik, flera dagar i rad. Det var kul att se. Och på tisdagmorgon, karnevalens sista dag, vaknade jag och Johanna av många högljudda smällar. Många smällde smällare utanför sina dörrar, och detta ljudet höll sedan på hela dagen. De pyntade även trädgårdarna och husen med girlanger och ballonger samt gjorde iordning fat med vackra dekorationer av blommor annat fint pynt som de kastade upp på taken. Dessa dekorationer var en gåva till Pachamama (Moder jord). Pachamama har en stor del i mycket här, vilket jag tycker är spännande.

Så helgen bjöd på traditioner och festligheter som var nya för oss, och jag tycker det var kul att få se hur man firar en för mig helt ny högtid. Kan också tillägga att jag har mött många förvånade miner när jag säger att vi inte har särskilt mycket karnevalfirande i Sverige, knappt alls faktiskt. Här är har människor svårt att tänka på ett land utan karnevaler med allt vad det innebär, Bolivia är ett land där man är väldigt bra på att fira saker.

Nu befinner vi oss på Isla del Sol i Titicacasjön och njuter av vackra landskap och fantastisk utsikt med Peru i horisonten.

Hasta luego! /Emma

20170304190236
Karnevalfirande i full gång på Yanapi. Bilder från vattenkriget saknas då kameran var det sista vi skulle tagit fram då…

 

 

 

Ps: fler bilder från karnevalen kanske kommer senare, vem vet, men just nu är wifi lite för svajigt

Hälsning från Yanapi

20170222195204

Nu har vi varit på vår praktikplats på Yanapi i 3 dagar. Yanapi är ett fritidscenter dit barn kommer antingen innan eller efter skolan, beroende på hur schemat är, för att få hjälp med läxor, få ett mål mat och leka. Yanapi får stöd från Billströmska folkhögskolan och Myggenäs skola hemma på Tjörn. Vi har där varit med och samlat in pengar till stödet och första dagen kändes det konstigt att verkligen vara här efter att ha pratat om Yanapi så länge.

Det vi har gjort hittills är mycket läxhjälp, så gott det går eftersom barnen här har annorlunda läxor än vad vi är vana vid, och att hjälpa barn att skriva och stava rätt på spanska är inte helt enkelt för oss. Därför har matte och engelska varit saker som vi kunnat hjälpa till med och idag har vi hjälpt till att lösa ekvationer och att säga veckodagarna på engelska. Vi har också hjälpt till att rita då mycket av inlärningen här går ut på att rita och skriva av saker (ganska olikt från Sverige). Andra saker vi gjort är att ha förberett mat och lekt, och framöver ska vi hålla en liten aktivitet varje eftermiddag.
Yanapi ligger i El Alto, en halvtimme med buss från Ceja (centrum). El Alto är en stor och snabbväxande stad, som ligger ovanför La Paz. Människor i El Alto har det generellt sett lägre ställt än människor i andra delar av Bolivia som i t ex La Paz. Yanapi är därför en bra hjälp och ett bra ställe att komma till för barn som kanske inte har så mycket möjlighet till läxhjälp och lek hemma där de ofta kan behöva hjälpa till med annat.
Hittills har det varit mycket nytt att ta in, och vi har nog en bit kvar innan vi känner oss helt hemma. Men vi trivs och gillar barnen och personalen. Vi börjar känna oss hemma i El Alto, och njuter starkt av att åka el teleferico (linbana) över La Paz upp till El Alto varje dag. Utsikten här är något utöver de vanliga!
Vi hörs mer framöver!
Saludos

Emma och Johanna

20170222195218
”alla barn har samma rättigheter och samma värde”
20170222195252
Historieläxa om Stilla Havs-kriget. Här ser ni våra ritarskills.
received_10154559642159615
Det är väldigt kallt här både ute och inne, därför är det skönt med lunchpaus i den starka solen
20170222195340
Utsikt från vår vardagspendling

Potosí

Nu när jag sitter och skriver är det söndageftermiddag, och jag kommer att skriva om gårdagen, lördag. För fast att det i lördags var vår första lediga dag efter en vecka på Academia Latinoamericana de Español, befann vi oss hela klassen på skolan redan klockan 7 på morgonen. Hm, något måste ligga bakom, tänker ni säkert. Mycket riktigt, för klockan 7 i lördagsmorse tog vi bussen till Potosi!

Efter 3 timmars bussresa på slingrig väg med fin utsikt, lite benutrymme (det är nog bara att vänja sig) och höjdförberedelser genom att äta sorochipills, var vi framme i Potosi. Potosi är med sina drygt 4000 möh en av världens högst belägna städer, och en stad med mycket historia. Under kolonisationen tvingades väldigt många människor från ursprungsbefolkningen i Latinamerika och Afrika arbeta i den stora silvergruvan Cerro Rico, under det som kallades för mitasystemet, för att utvinna silver som sedan transporterades till Europa. Cerro Rico och Potosí var stor bakgrund till Europas rikedomar från Latinamerika. Än idag exporteras mycket av de mineraler som utvinns i gruvan till Europa, men det finns inte så mycket silver kvar längre utan de mineraler som utvinns mycket idag är även till exempel tenn och bly. Vi lärde oss inte bara mycket om Cerro Rico, vår guide berättade också vart världens största och mest utvecklade gruva ligger, nämligen i Kiruna! Där ser man.

Framme i Potosi tog på oss skyddskläder och hjälm, köpte påsar som innehöll till exempel kokablad, öl och kex (alla saker som en gruvarbetare vill ha med sig i gruvan som gör det lättare att jobba) att ge till människor vi mötte som jobbade och bodde vid gruvan. Vi gick sedan med våra skyddskläder längs med gatan mot gruvan.

Det var inte vilken dag som helst som vi var i Potosi, för eftersom det nu börjar närma sig karnevaltider i Bolivia, var det i lördags karneval i Potosi. Detta är en speciell dag för alla men speciellt för gruvarbetarna, eftersom det är en av väldigt få dagar som de är lediga och själva var med och firade och dansade i karnevaltåget. Det var väldigt speciellt och surrealistiskt att gå längs med karnevaltåget med los mineros (gruvarbetarna) som dansade i festkläder, när vi iklädda skyddskläder var påväg mot gruvan. Det kändes inte som att det var på riktigt. Det var länge sen jag kände mig lika turistig som då. Eftersom vi i vanliga fall sticker ut och ser annorlunda ut här i Bolivia, tänk er då vad folk tyckte om oss när vi i våra skyddskläder gick genom karnevalfirandet. Det var flera som skrattade åt oss. Just då kändes det ganska skönt att vi bodde på andra sidan jordklotet så det inte gjorde lika mycket att bli utskrattad, haha.

Det var häftigt att vara inne i den enorma gruvan Cerro Rico. Men det var också en tragisk känsla, med tanke på alla som varje dag arbetar inne i gruvan, och på alla som genom alla år fått offra sitt liv inne i denna gruva. Det var speciellt att vara på denna plats efter att ha sett filmen ”el minero del Diablo” som vi såg hemma på Billströmska – ett starkt tips till er alla!

Att arbeta i gruvan är farligt, både för hälsan och för att det förekommer olyckor. Medelåldern för en gruvarbetare är ungefär 40-45 år, eftersom allt damm som finns i gruvan är skadligt och leder till lungsjukdomar. Och genom historien har väldigt många personer dött i gruvorna, vår guide berättade att vi skulle kunna prata med vilken gruvarbetare som helst, och alla skulle känna någon som omkommit till följd av en gruvolycka. Han jämförde säkerheten i Cerro Rico med Kirunagruvan, en enorm skillnad.  Det arbetar även många barn i gruvorna i Potosi, många börjat redan när de är 12/13 år.

Det finns oftast inget annat alternativ för många människor i Potosi, än att arbeta i gruvan. Vår guide berättade att när han var ung hade någon sagt till honom att han hade 2 alternativ; det ena var att vara gruvarbetare, och det andra var att vara gruvarbetare. Många som har råd att flytta, flyttar till andra länder. Därför står många hus tomma i Potosí.

Efter den spännade upplevelsen i gruvan åt vi mat (pommes frites-soppa!), vilket också var en spännande upplevelse. Sedan gick vi till ett museum, om historian av tillverkningen av pengar i Potosi. Det var kanske inte den mest spännande upplevelsen vi varit med om.

Efter denna spännande dag åkte vi trötta hem till Sucre igen längs de slingriga vägarna nedför berget.

Nos vemos! Hälsningar från Emma

 

20170211_115952

received_1252799584805868
Gruvarbetare som dansar i karnevaltåget

20170211_125622

received_10207778394834390
Vi träffade 2 kvinnor som skulle dansa i karnevalen, som vill ta kort med oss, klart vi ville det!

received_1252799464805880

received_10207778394634385
Varför inte ha friterat även i soppan? Pommes frites-soppa!

 

 

Boliviaresan fick Emma att söka till ”De ungas rätt”

Resan till Bolivia, som planet lyfter till nästa vecka, var det som framförallt lockade 20-åriga Emma Nyholm från Mullsjö att söka till kursen “De ungas rätt”. “Jag var sugen på att gå någon folkhögskola så jag kollade på globala kurser, resandekurser där man läser mänskliga rättigheter och så och den här verkade väldigt bra” säger hon. Efter att ha läst en termin så kan hon konstatera att hon trivs bra, “Det är kul och vi gör mycket olika saker- dels GREA-ämnena (global rättvisa, engagemang och aktivism), spanska, Bolivia, föreläsningar och så vidare”.

p1060746-1Latinamerika har inte varit något Emma har haft ett intresse av tidigare en miljöfrågor och globala rättvisefrågor har hon varit engagerad i sedan gymnasiet. Då tänkte hon mycket på hur allvarlig miljöfrågan faktiskt är och ville se om e
n kan göra något åt det, “…och det kan man ju!” säger hon hoppfullt.

På frågan om hur det känns inför resan svarar Emma: “Det känns kul och spännande men också nervöst, man vet ju inte hur det kommer att bli. Det är svårt att ha förväntningar liksom.” Tillsammans med Johanna ska hon praktisera på Yanapi, ett fritidscenter för barn i El Alto och hon tycker att det ska bli intressant att få se hur barn lever där. Angående resan i stort berättar Emma att hon hoppas på att få en bredare bild och förståelse om livet i Bolivia, “…och hur man ser på världen där.”.

 

Skrivet av Ida Söderholm