Mujeres Creando, luchando, ganando

Okej, det är dags! Här kommer ännu ett inlägg under ”Raro o Claro”? (Om ni inte kommer ihåg konceptet, scrolla ner nån vecka!) Jag tänkte dock inte skriva om varken nån traditionell maträtt eller  fermenterad dryck. Denna gång ska det handla om något helt annat. Om politisk aktion. Om protest, kamp och kvinnans jävla rätt till sin rätt. I vilket sammanhang? Ja, i vilket sammanhang om inte sammanhanget onsdagens datum: 8:e mars.

EL DÍA DE LA MUJER!

Donde? En las calles de La Paz, Bolivia

Cuando? A las 9 de la mañana, 8 Marzo 2017

Quien? Mujeres Creando

Por Que? Por que la lucha nunca va a terminar!

Det var med skräckblandad förtjusning som jag vaknade igår morse. Inte nog med att det var den åttonde mars, som alltid är ett viktigt, stort och laddat datum. Grejen var att jag igår befann mig (som under hela vår praktik-tid) mitt i den radikala anarkafeministiska, separatistiska organisationen Mujeres Creandos högkvarter under denna kvinnornas dag. Och här räcker det inte med att snacka om kvinnans kamp och demonstrera eller marschera med nätta steg. Här gäller det att göra politisk aktion på gatorna. Agera, skapa reaktion och förändra. Denna morgon skulle vi få följa med och se deras sätt att protestera men också dokumentera och filma det hela. Med vetskapen om att det alltid är riskabelt att uppträda filmare eller fotograf som ”gringo” i kombo med att ha hört frasen ”är Mujeres Creando på gatan är polisen inte långt borta” var det alltså med en känsla av skräckblandad förtjusning som vi hoppade in i en taxi till den första (utav tre bestämda platser) där olika aktioner skulle äga rum. Adrenalinet växte i takt med den tutande morgontrafiken. Efter en lång stunds trafikstockning (mycket tutande : mycket adrenalin) valde vi att hoppa av och småspringa de två sista kvarteren till  vårt mål: El Ministerio de Comunicación.

Strax framme. Där vid hörnan! Men oj. En hel hop poliser står med sköldar och vapen – rubbet (alltför redo – för vad?). Då kan Mujeres Creando inte vara långt borta. Och mycket riktigt. Cirka femton meter från korsningen och poliserna ser vi byggnaden vi letar efter. Och där, på andra sidan gatan, skymtar vi kvinnorna från Mujeres Creando. De är i full gång med sin politiska aktion och direkt-protest. Jag, med filmkameran instoppad i tröjärmen, och Klara, med mobilkamera och diktafon i högsta hugg, försöker fånga upp vad som sker:

En affisch sätts upp med tejp på dörren till el Ministerio de comunicación. På affischen syns en naken jättebebis i gubbkropp och liten snopp. Huvudet tillhör en fullvuxen man: chefen för det bolivianska och statligt ägda  TV-bolaget BTV. Mannen heter Carlos Flores. Denne man har varit anklagad för sexuella trakasserier sedan december 2016, men har någonting skett gällande hans sittande chefsposition? Nej. Chefen sitter där han sitter (därav aktionen).

I samband med handklappningar och slagord blir samlingen människor utanför  Ministerio de comunicación allt större. Förutom förbipasserande på gatan som stannat upp av allt ståhej, och några nyfikna gringos, utgörs majoriteten av folksamlingen (ca 30 personer) av journalister och personer med kameror och diktafoner. Jag är helt inne i mitt filmande och står nu bland alla de andra kamera-människorna. Jag slänger en blick mot korsningen. Oj. Polisskaran tycks ha blivit tätare och något större. Har de kommit lite närmare också?  Endast 10 meter bort nu. Jag försöker stoppa in kameran lite längre innanför tröjan utan att täcka linsen.

Slagorden ”Un, dos tres, TENEMOS DIGNIDAD”/ ”ett, två, tre, VI HAR VÄRDIGHET” har tagit över morgontrafikens ljud (och så även dess effekt på oss: adrenalinet ökar). Efter den cirka tjugo minuter långa aktionen skingras plötsligt kvinnorna från Mujeres Creando och det blir bråttom att hinna med. Vi följer efter men håller oss en bit ifrån. Dags för nästa aktion, med samma syfte – att få Carlos Flores avstängd.

Vi hinner knappt tänka. Snart har vi sick-sackat oss ner några kvarter och befinner oss utanför BTV-bolagets byggnad. Upp ska vi, får vi veta. Våning tolv. Andfådda och uppspelta, efter att ha sprungit uppför de alla trapporna, skyndar vi in i ett rum fyllt med människor. Rummet liknar sig vid en studio för SVTs Sportnytt. Bakom ”disken” (där alla sportkommentatorer prydligt brukar stå uppradade) har Maria Galindo, grundaren av Mujeres Creando, intagit (sin rätta) plats. Med redan hes röst (efter morgonens rop) talar hon för snubben Flores avgång. Mitt i detta står vi, jag och Klara. Bland nyfikna journalister och upprörda bolags-människor. Jag med min handkamera. Klara med diktafon och bägges våra telefoner. Här står vi, på tolfte våningen i den byggnad som tillhör det statligt ägda TV-bolaget BTV. Här står vi i en sportnytts-liknande studio, mitt i centrala La Paz. Här står vi och dokumenterar när Maria Galindo hon själv stormar detta tv-bolag. Är det på riktigt?

Strax kommer en man in, tränger sig fram till Maria och börjar försvara den anklagade Carlos Flores. Han pratar för snubbens rätt att få sitta kvar som chef och vädjar om att ”spektaklet” ska sluta. Det blir en hätsk diskussion. Jag är fullt fokuserad på kameran och diskussionen, men försöker då och då kasta en blick mot utgången för att försäkra mig om att inga vakter eller poliser verkar närma sig. På grund av detta märker jag därför inte direkt hur Marias attityd plötsligt övergått till något annat. Plötsligt är det som om den hesa rösten inte längre är hes. Hon skriker. Jag ser att hon ler. Slagorden lyder nu ”hemos ganado” (vi har vunnit).. Que pasa, undrar jag.

Igår, 8 Mars, under Mujeres Creandos aktion, stängdes mannen på affischen, Carlos Flores, av från sin chefsroll på BTV. Vad kan jag säga? Gåshud och blanka ögon. Vad är detta om inte kamp och aktivism PÅ RIKTIGT.

En uppspelt taxitur senare  har vi hamnat på La faculdad de medicina. Här pluggar läkarstudenter och professorer spatserar omkring i vita rockar i korridorerna. När vi närmar oss byggnaden har Mujeres Creando redan hunnit klistra upp några affischer mitt på en staty på det lilla torget framför den stora byggnaden. Det är nu ett annat huvud som pryder den nakna gubb/bebiskroppen på affischen. En ny ”acosador sexual” som fått äran att bära minisnoppen. En annan man som, likt Carlos Flores och så många andra, under en längre tid varit anklagad för sexuella trakasserier utan att någonting skett. På affischen lyder texten: ”Cúidate del Dr. Antonio: Es un acosador sexual de estudiantes. Y si Tú también eres víctima NO TE CALLES”/”Akta dig för Doktor Antonio: Han trakasserar studenter sexuellt. Om även du är ett offer VAR INTE TYST”.

Återigen är det dags att storma in i ett rum och göra kaos. Denna gång är det just på denne Dr. Antonios lektion. Kvickt hinner dock professorn fly ut ur rummet, med svansen mellan benen. Eleverna (ett trettiotal) sitter som förstenade kvar på sina platser och ser skeptiskt på när Maria Galindo börjar tejpa upp deras professor på tavlan. Deras nakna Dr. Antonio i minisnopp. Elevernas respons  blir en vädjan att vi ska lämna lektionen ifred så att de kan fortsätta sina studier. Maria Galindo konfronterar reaktionen med att ställa frågan: ”vad hade du tyckt om att bli sexuellt trakasserad av din lärare?” och får upprörda röster till svar. Snart lämnar vi alla klassrummet, men ej utan efterlämningar. Två affischer sitter uppspända på tavlan och spänningen i luften är nära på elektrisk.

Efter aktionen delas miniatyr-affischer ut och klistras upp överallt i korridorerna på fakulteten. Upp och ner för de många trapporna springer jag för att lyckas dokumentera så mycket så möjligt av detta. Runt tolv samlas alla kvinnorna utanför byggnaden, vid statyn som nu pryds av ett flertal nakna Dr. Antonio, för att sedan skingras. Någon ska till skolan, en annan till jobbet och en tredje ska fortsätta dela ut och klistra upp affischer runtom i La Paz. Jag och Klara sätter oss omtumlade på en Micro (minibuss) för att ta oss in till stan och äta lunch. Plötsligt upptäcker vi att vi båda är hungriga, törstiga, svettiga och nästan lite skakis. Vi tittar på varandra. Hände just det där? Jag känner med handen på min lilla väska. Filmkameran känns plötsligt som det värdefullaste jag har och nånsin har haft. Jag fylls av en känsla som jag inte kan beskriva. Det är som om jag just upplevt mitt livs coolaste timmar. Och på ett sätt så tror jag faktiskt det. Inget slår Mujeres Creando actionando.

Jag behöver väl knappt skriva nån analys om ifall detta jag just beskrivit är raro eller claro. Jag tror ni fattar. Mujeres Creandos sätt att agera den 8:e Mars 2017 är det mest ”claro” jag nånsin varit med om.

La lucha nunca va a terminar!

/Nellie


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s