Inspiration från La Casa De Los Ningunos 

Käraste jord,
Från dig kommer jag 

Till dig återvänder jag

Jag planterar dina rötter 

Vårdar dig med vattnet jag samlat

Din himmel skymd av människans ljus

Dina stenar skymda av människans hus

Jag omfamnas av dina skapelser,

Från dag ett till dag hundra

Från dina bergstoppar till dina hav

Från dina slätter till dina dalar 

Från dina björkar till dina kaktusar

Från sjöar till saltöknar

Du är det magnifika,

det obeskrivbara

Pachamama,

Dig vill jag hylla till min tids ände

/Tuva

La casa de los Ningunos

Hej från La casa de los Ningunos! Det är tredje praktikveckan och kanske dags att presentera vår organisation. Vi bor alltså på vår praktikplats som är ett kollektiv bestående av cirka 10 personer. Hur många som bor här är lite flytande då det ofta är personer som kommer och går, samt att det även kommer personer som hjälper till att jobba. De som bor här är mellan åldern 22-40 har vi fått uppfattningen om och att bo på det här sättet är tydligen inte vanligt.

Varje torsdag kan vem som helst komma hit och äta vegansk/vegetarisk lunch och till lunchen behövs det runt 6 personer i köket som lagar maten. Vi har varit med och lagat två gånger hittills och det är spännande att se vad för mat som ska lagas varje gång. La casa de los Ningunos fokuserar på medveten mat, vegetariskt och vegansk mat och odlar lite själva. Det finns en trädgård med odling som vi är med och tar hand om, men dom producerat inte jättemycket än.

Alla i kollektivet har ett område som de jobbar med, för alla jobbar inte med mat eller i trädgården. Det håller på att tänkas kring utbildning, hur det kan skapas en utbildning som inte syftar till att producera elever som ska tjäna det rådande systemet, utan mer kritisk till systemet. Det hålls föreläsningar och workshops här och ibland så lagas det mat till detta också.

La casa fungerar som ett samlingsställe, en mötesplats för kreativa projekt eller föreläsningar.

Dagarna för oss praktikanter kan se ganska olika ut beroende på vad som står på husets dagordning. Idag hjälper vi till i köket eftersom La Casas lokaler hyrs ut till en organisation som har en föreläsning om hållbar mat. Huset serverar mat till organisationen för att tjäna pengar, men maten är även ett sätt att öka kunskapen kring vegetarisk mat och få fler att inse att vegetarisk mat kan vara gott. Ikväll ska det även hållas en träff för de som bor här(det hålls en gång i veckan) för att prata om hur alla mår och dela med sig till varandra, lite som healing för att hålla ett bra klimat i kollektivet.

Mira och Hanna praktiserar även på Ecotambo som arbetar med ekologisk odling och har en marknad varje lördag där de som odlar får sälja grönsaker och produkter. De som odlar bor i El Alto, en två miljonersstad ovanför La Paz, och de är privatpersoner som har en odling på sin gård/trädgård, ofta i växthus.

Vi trivs bra och ser fram emot att vara här de veckor som är kvar! Hälsningar från La Casa!

image
Vilken glädje att ha dig med oss! (Skylt på ingångsdörren)
image
Ingångsdörren

 

image
Utsikt från innergården
image
Vår tvättlina

Lösningen på vädret

(Vår trädgård en regnig morgon, taget från ”växthuset”)

Det är regnperiod i Bolivia! Här varvas spöregn med stark sol, oftast flera gånger inom loppet av samma dag. Vi har både konstant brända hårbottnar och kläder på tork. En kan fråga sig vad det innebär för ett gäng svenskors fritid i La Paz? Jo, det innebär carpe diem (förlåt för ur-töntigt uttryck). 

Planering är svårt när det gäller utomhusaktiviteter och vår plan att besöka Valle de la Luna/Måndalen har gått i baklås flera gånger. Så fort solen skiner är vi alla snabba med att ta oss ut till trädgården för att dricka kaffe, sola och umgås. När det regnar gäller det dock att vara mer innovativ. Vi har denna vecka gått på bio (Lion och La La Land), netflixat hemma i våra sängar, halvjoggat nedför blöta gator mot restauranger, och för egen del har det blivit en hel del kattgos. 

På La Casa de los Ningunos finns det en huskatt vid namn Mani. Mani betyder jordnöt på spanska och jag funderar friskt på hur det skulle funka om en döpte sitt djur hemma i Sverige efter nötter eller grönsaker? ”Hej, det här är min katt Valnöt. Morot. Lök..?” Det är ett märkligt med gulligt namn och jag har utnyttjat varje minut jag kan åt att bli Manis nya bästa vän. Efter en långhelg med ett nästan helt tomt hus och många, långa kvällar i sängen kan jag förklara uppdraget fullbordat och väl lyckat. Mani sover i min säng vissa nätter och kommer annars in och umgås på kvällarna när jag sitter och målar. Vi är La Casas nya dynamiska duo. BFFs! Dream-team numero uno!!! Okej, lite överdrift kanske, men vad ska en brud annars trösta sig med när hennes egna husdjur är på andra sidan jordklotet? (Shoutout till Baloo och Sirpa) Åsikterna kring Mani är delade bland oss här i huset, men jag kommer definitivt sakna denna pälsfällare när vi går vidare in i vår lediga vecka. 

​​

​​​/Tuva

Ett bristfälligt skolsystem


Idag har jag varit inne på muséet Casa de la Libertad (Frihetens Hus) som ligger precis vid det stora torget här i Sucre. Vår allra första dag försökte vi också gå in men då var det bara minuter kvar till stängning och vi gick snabbt vidare. Sedan dess hade jag glömt bort att det fanns – tills idag! 

Jag gillar verkligen att gå på museum. Guidade turer är jag inte lika förtjust i, men att gå i egen takt och läsa på skyltarna, anteckna namn och händelser en vill läsa mer om och bara allmänt suga i sig lite historia kallar jag angenämt.

I Casa de la Libertad kan en se Bolivias tidiga historia ta form. Eller rättare sagt, det moderna Bolivia, då det är fokus på grundandet av republiken och inget pre-kolonialt. Där hänger porträtt av samtliga presidenter, gamla rustningar och medaljer hänger inglasade och ett och annat svärd skiner stolt på sin sammetsbädd. Dessutom finns det en gigantisk staty av Simón Bolívars huvud, ikonen som kämpade för frihet i Latinamerika och vars namn ligger till grund för Bolivias namn. 

På Casa de la Libertad dokumenteras allt från viktiga slag i kampen för Bolivias självständighet till särskilda frihetskämpar, bland annat min favorit; Juana Azurduy de Padilla. Här hänger hennes porträtt, här ligger hennes svärd, här står hennes personliga kista där hon förvarade sina saker.

Juana Azurduy var en sån där powerkvinna. Född till en spansk far och en ursprungskvinna till mor talade hon både spanska, aymara och quechua. Passionerad kring frihetsfrågan slogs hon och hennes man tillsammans i kriget under många år. Hon var överstelöjtnant i frihetsarmén och ledde den trupp som erövrade Cerro Rico i Potosí, vilket stängde av spanjorernas huvudsakliga tillgång till silver. Det är även dokumenterat att hon både slogs gravid och födde barn i fältet. Det skojar en inte bort!

Hon ska efter Bolivias frihetsförklaring 1825 förgäves försökt få tillbaka markerna och huset hon en gång ägt men blivit nekad av regeringen, och dog således fattig och ensam vid 81 års ålder. Under kriget hade hon förlorat både man och barn. Först långt efter hennes död kom hon att hyllas som en hjältinna i både Bolivia och Argentina.

Personligen kan jag tycka att det är sånt här vi borde spendera mer tid till att läsa om i grundskolan. Är det något jag har lärt mig under min tid här på DUR så är det att det svenska skolsystemet behöver en mycket bredare historieundervisning. Vem vill läsa om franska revolutionen hela 3 gånger (mellanstadiet, högstadiet OCH gymnasiet, blä) när en kan dyka ner i det hav som är latinamerikansk historia? Tusentals år av historia, både pre-och postkolonial finns i denna gigantiska världsdel och det vi lägger tyngd på att minnas är att en gubbe seglade fel och bestämde att marken han nu stod på var hans. Absurt, tycker jag. Mer latinamerikansk historia åt folket!

/Tuva

Sucre, solsken och surrealism


Hej från Sucre! Här sitter jag på min familjs patio och skriver i solen. På 2700 meters höjd är solen stark och vi är flera som har bränt oss trots solskyddsfaktor. Okej, jag kanske har glömt solskyddsfaktorn ett par gånger, men ändå. 

Det är så himla vackert här! I stan är alla husen desamma som stått här sen kolonialtiden; vita med röda tegelpannor och vackra patios (innergårdar), och det ligger något pittoreskt över denna storstad. Här finns flera kyrkor/katedraler med extravaganta kyrktorn och jag längtar till söndag då en kan gå på mässa och se hur det är inuti.

Sucre är en stad av kontraster – varannan bil som kör förbi är en gammal folkvagn eller bubbla, medan nästa är en skinande ren nyproduktion. Här går både människor iklädda ursprungsfolksdräkter medan andra har mer eurocentriska klädstilar. Vädret är lika ambivalent det. Här är det lika vanligt med gassande sol som åskstormar och spöregn. Vilket ställe. 

Jag trivs fantastiskt bra. Min värdfamilj är härlig och har både en hund, Souza, som tycker om att gosa och en sköldpadda (!). En äkta sköldpadda! Helt jäkla galet, tycker jag. Hon heter i alla fall Manuela och brukar ligga och sova på marken mellan mitt rum och badrummet. Hon är den första jag hälsar på på morgonen (¡Buenos días, Manuela!) och den sista jag säger godnatt till på kvällen (¡Buenas noches, Manuela!). 

Här i Sucre spenderar vi våra förmiddagar i skolan, följt av lunch hemma och lite vila, och går sedan ut och går på eftermiddagarna. Det är backigt och lite jobbigt att gå, men väldigt roligt. För att inte tala om vackert. 

Emellanåt slår en känsla av overklighet till. Jag kan sitta vid matbordet med min familj, vara på promenad i stan eller sitta i skolan och plötsligt få en surrealistisk känsla. Det är lite svårt att ibland förstå att en faktiskt är här, på andra sidan jorden, tillsammans med sina vänner men omringad av spansktalande människor som tycker att mat utan kött inte är mat och att lunch med mindre än två rätter är typ som att äta luft. Det är väldigt skönt att vi har varandra här! Allt är lite lättare när en har varandra att luta sig mot, ingen kan få för mycket kramar eller stöd när något känns jobbigt. Jag tycker det är förjävla fint. 

Och med det avslutar jag med det som en cool organisation hemma i Sverige alltid säger; gemenskap är underbart när vi tillsammans skapar systerskap.

Smöriga hälsningar från Tuva

”Det har öppnat upp en helt ny värld”

Om drygt en vecka tuvalyfter planet till Bolivia. För Tuva Gollmer, 21, känns det både spännande, nervöst och lite galet. Hon har aldrig varit iväg på en sådan lång resa förut, eller varit ifrån sin familj så länge.
– Men det är en glad nervositet, menar hon.

Hon är ursprungligen från Skövde och har ett stort intresse för musik och konst. Efter musikgymnasiet och ett år på konstlinjen på Karlskoga folkhögskola hade hon planer på fortsatta konststudier, men hörde om resandekursen De Ungas Rätt på Billströmska folkhögskolan när en kompis skulle söka dit. Hon upptäckte att det var en kurs som hon själv ville gå och sökte in.
– Det slutade med att jag gick här och inte hon, säger Tuva och skrattar.

 Vad har kursen gett dig hittills?
– Så mycket information. Det har varit jätteroligt att få läsa latinamerikansk historia, just för att det är sådant man inte får i grundskolan. Det har öppnat upp en helt ny värld. Det är ett hav av information och kunskaper som har gett en förståelse för det globala systemet på en helt ny nivå.

I Bolivia kommer Tuva att praktisera på Visión Juvenil AVE, en mötesplats för barn och ungdomar i El Alto. Där jobbar man bland annat med antivåld och sexuella rättigheter, ämnen som ligger Tuva varmt om hjärtat. Praktiken hoppas hon kommer att bli lärorik och full av möten med spännande människor.

Har du något att tillägga?
– Shout-out till Sirpa och Baloo!

Fotnot: Sirpa och Baloo är Tuvas katt och hund.

Johanna Albinsson